När den personliga upplevelsen dominerar kultursidorna, och särskilt reportage och intervjuer, sker också en förflyttning av fokus från det betraktade till den som betraktar, skriver Theo Vareman.
När den personliga upplevelsen dominerar kultursidorna, och särskilt reportage och intervjuer, sker också en förflyttning av fokus från det betraktade till den som betraktar, skriver Theo Vareman. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Theo Vareman: Dagens kulturjournalistik är för självcentrerad

Varför är kultursidorna numera så inriktade på personliga upplevelser? Theo Vareman ser en trend i dagens kulturjournalistik som verkar i tandem med marknadskrafterna.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Allt oftare när jag läser kultursidorna i våra större dagstidningar slås jag av vilket utrymme enskilda skribenter tar i anspråk, särskilt jämfört med hur det ser ut på nyhetsplats. Det gäller både estetiskt i hur namn och bilder lyfts fram, men också i vilken mån skribenterna själva låter sig ta plats i sina texter.

Att detta jagfokus sticker i ögonen beror (nog) inte bara på en internaliserad jantelag. När den personliga upplevelsen dominerar kultursidorna, och särskilt reportage och intervjuer, sker också en förflyttning av fokus från det betraktade till den som betraktar. Skribenten ställer sig därigenom alltmer i textens centrum, och blir omöjlig att skilja från sitt verk.

ANNONS

Ett exempel på denna trend är författaren Lyra Ekstöm Lindbäcks intervju med kollegan Torrey Peters i SvD från tidigare i år (22/5). Redan i ingressen kan man läsa att Ekström Lindbäck under intervjun själv får “svårt att skaka av sig en pinsam, privat smärta”. Genomgående återkommer också hennes personliga resonemang i relation till Torrey Peters, som snarare får representera den queervärld som Ekström Lindbäck själv har lämnat, än bli ett subjekt i sig själv.

Texten är typisk för den allt vanligare intervjugenren “möten”, där skribentens egna fördomar och tankar om intervjuobjektet avhandlas i lika mån som objektet självt. Det har blivit ett vanligt format för längre intervjuer, och tunga namn som exempelvis Linda Skugge har gjort sig skyldig till liknande texter.

Med detta inte sagt att sådana texter alltid är ointressanta eller “fel”. Däremot riskerar förflyttningen av fokus mot skribenten att ske på bekostnad av textens egentliga syfte. Även om det är spännande att se förutfattade meningar brytas mot verkligheten, säger det ofta mer om skribenten själv än om personen på andra sidan.

Att jaget har tagit över kultursidorna är egentligen inte direkt en nyhet. I en debattartikel i tidskriften Respons (nummer 3/22) går Torbjörn Elensky till frontalangrepp mot dagens kulturjournalistik och dess personliga fokus. Han menar bland annat att kultursidornas olika genrer har börjat blandas samman, där även en recension kan få inslag av krönika i hur kritikern just väljer att lägga in sig själv i texten. Detta sammanfaller med en utveckling där “skribenter nischar sig, de presenteras med bildbylines som bara blir större och större”.

ANNONS

Även om det är spännande att se förutfattade meningar brytas mot verkligheten, säger det ofta mer om skribenten själv än om personen på andra sidan.

Kanske är detta bara en logisk konsekvens av att kulturen i stort numera utgår från den personliga upplevelsen. Redan 2016 kritiserade den indiske författaren Amitav Ghosh i sin essä ”Den stora galenskapen”, utgiven på svenska av Palaver Press 2020, hur fiktionen i princip dödförklarats av de plötsliga kraven på autenticitet. Världen utanför det rent personliga blir därigenom stängd, något som Ghosh särskilt problematiserar i relation till klimatfrågan.

Kulturjournalistik är förstås något annat än fiktion. Grundproblemet är emellertid detsamma: läsaren slipper aldrig ur skribentens egen, självupplevda tankevärld. Läsaren tillåts aldrig skapa sig en egen relation till textens huvudobjekt, utan invaderas ständigt av en tredje part och dennes åsikter eller krämpor.

Anledningen till denna “personliga vändning” anas kanske i rent marknadsmässiga skäl. Konkurrensen i kulturbranschen är svår, varför man behöver göra sig ett namn som kan fungera som varumärke.

En kultur fokuserad på den egna upplevelsen blir därför lustigt nog en perfekt tillåtande plats att marknadsföra sig själv genom. Skillnaden mot det autofiktiva skrivandet är att att det på kultursidan inte är lika mycket av ett stilistiskt grepp som ett sätt att skaffa sig fördelar på en konkurrensutsatt marknad – ett finkulturellt alibi för varufieringen av sig själv.

Theo Vareman är kulturskribent och redaktör på Lundagård

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Debatten är navelskådande – eftersom böckerna är det

LÄS MER:Man kan inte vara elak mot en bok

LÄS MER:Författaren har blivit viktigare än boken

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS