Man kan inte vara elak mot en bok

Man kan inte vara vänlig eller elak mot en bok. Kritikerns uppgift är urskilja, skriver GP:s Mikaela Blomqvist, i ett svar till Anna Lundvik i Sydsvenskan om den påstått ny-elaka litteraturkritiken.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

”Nej, elakast är inte bäst” skriver Anna Lundvik i en krönika i Sydsvenskan (19/7). Textens ämne är tyvärr jag själv, samt mina kollegor Lyra Koli, Rebecka Kärde och Victor Malm i podcasten Gästabudet. Enligt Lundvik tror vi oss vara Sveriges bästa kritiker. I själva verket läser folk oss bara för att vi är så elaka. Våra texter är inriktade på ”klick” och vi är kultursidans motsvarighet till tv-programmet ”Bonde söker fru”.

Så kan man resonera om man mäter kritiken utifrån vänlighet. Men min invändning mot den ”snälla” kritiken består i att sådana kategorier inte har med litteraturkritik eller intellektuell verksamhet att göra överhuvudtaget. Snäll eller elak är man mot författaren.

ANNONS

Min invändning mot den ”snälla” kritiken består i att sådana kategorier inte har med litteraturkritik eller intellektuell verksamhet att göra överhuvudtaget.

LÄS MER:Jag drömmer om att bli en fotgängarnas martyr

I mötet med en text blir orden meningslösa. Jag är inte snäll mot ”Mannen utan egenskaper” om jag skriver att jag njöt av att läsa den i morse. Inte heller är jag elak om jag skriver att jag finner ”Min kamp” så överskattad att jag har gömt böckerna i en pappkasse i min garderob. Det rör sig om ett värdeomdöme (som naturligtvis behöver utvecklas och underbyggas för att vara intressant).

Lundvik skriver att hon har hört mig säga att svenska kritiker läser för mycket medioker samtidslitteratur och för lite äldre böcker. Utifrån detta drar hon den djärva och felaktiga slutsatsen att jag jämför svenska debutanter med Shakespeare. En debutant bör ”bedömas som en debutant, jämföras med andra debutanter” slår Lundvik fast. Men en debutbok kan också se ut som Stig Larssons ”Autisterna”, Lars Ahlins ”Tåbb med manifestet” eller Edith Södergrans ”Dikter”. Det tror jag att många svenska kritiker har glömt. Vad har de för riktmärken?

En debutbok kan också se ut som Stig Larssons ”Autisterna”, Lars Ahlins ”Tåbb med manifestet” eller Edith Södergrans ”Dikter”. Det tror jag att många svenska kritiker har glömt.

LÄS MER:Kulturredaktionens bästa böcker att läsa i sommar

Jag vet inte. Klart är dock att stora delar av den litterära offentligheten verkar sakna förståelse för att kritikens uppgift är att urskilja. Det jag och mina vänner i Gästabudet (”den malmblommiga kärdekoliska giljotinen” enligt Lundvik) oroar oss för är att grundliga läsningar avfärdas som ”elaka”. Och i stället för att någon diskuterar ens förment elaka text med en och bemöter de estetiska argument man faktiskt framför där, så blir man hånad i olika sociala medier.

ANNONS

En sådan inställning är Lundviks egen text ett gott exempel på. Som bevis använder hon inga av de texter jag, Rebecka Kärde, Victor Malm eller Lyra Koli har skrivit. I stället är det två foton där vi ser otrevliga ut som stödjer hennes tes. På Sydsvenskan Kultur härskar uppenbarligen bilden över ordet. Om Lundvik oroar sig över kultursidans förflackning kanske hon ska börja där.

LÄS MER:Någon borde försöka lura oss kritiker

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS