Så har ännu en text om den kulturskymning som sägs känneteckna landets kulturpolitiker publicerats. Per Klingberg (GP 4/5) tycks anse, liksom många av kulturlivets debattörer, att de senaste årens kulturministrar har fel retorik, dålig smak och bristfälliga kunskaper inom det fält de är satta att verka. Så länge jag kan minnas har kulturlivet anslagit denna kritiska och rätt så ogina ton.
Varje gång en ny kulturminister ska tillsättas följer debatten samma mönster. Inför utnämningen spekuleras det om att det nog blir en uppburen kulturpersonlighet, trots att det aldrig hänt och inget talar för att det någonsin kommer hända. När ministern väl tillträder utsätts denna för en veritabel störtflod av krav, kritik och insinuanta frågor. Förhör i diverse kulturkunskap utspelas i tv-program och tidningar. Förr eller senare, när den nytillträdda ministerns motståndskraft malts ned, levererar ministern ett mindre genomtänkt uttalande, vilket ger upphov till veckor av skadeglädje och kommer i åratal utgöra förklaringsmodell till varför storslagna kulturpolitiska reformer inte genomförs.
Men är inte granskning av makthavarna, rentav hård sådan, nödvändig i en demokrati? Jo såklart. Men efter inledande veckor av sedvanligt och förutsägbart häcklande inträder det märkliga. Tystnad. När kulturministern väl börjar arbeta och genomför reformer, eller kanske vanligare inom kulturpolitiken, låter bli att genomföra reformer – då upphör granskningen. När det tvärtom vore som mest angeläget. Det är under mandatperiodens gång som allmänheten borde få veta hur kulturministern presterar i det vardagliga politiska arbetet. Vilka reformer presenteras – eller borde presenteras? Hur hävdar sig kulturpolitiken i regeringen, och vad blir kulturpolitikens utfall i de alltid hårda budgetförhandlingarna? Om detta får vi inget veta, ty kulturlivets förkärlek för språk, form och symboler, och notoriska ointresse för realpolitik, gör att kulturministern blir orimligt pressad vid tillträdet, men kommer förhållandevis enkelt undan när själva jobbet ska göras.
För reformer behövs – problemen är många. Våra statliga institutioner dignar under hyror som i en märklig rundgång ska betalas till staten självt. Kulturlivets frilansare behöver bättre villkor. Museernas samlingar förfaller i lokaler där kulturhistoriskt viktiga föremål anfräts av mögel och skadedjur. Och hur kan det komma sig att det än i dag, 2023, inte är lagstadgat att skolelever har rätt till bemannade skolbibliotek? Trots allt fagert tal om läsning och bildning. Svaret är förstås att retorik är billigt, reformer är dyrt.
Det kulturen behöver är en stark och reforminriktad kulturpolitik. För att det ska kunna åstadkommas behövs dugliga politiker, som kan politikens hantverk
Problemen är också komplexa. Ta frilansarnas villkor. Det är inget som en aldrig så intresserad och kunnig kulturminister, ens med litteraturvetenskaplig doktorsexamen, kan fixa utan hjälp från socialförsäkrings- och skattepolitiken.
Det kulturen behöver är en stark och reforminriktad kulturpolitik. För att det ska kunna åstadkommas behövs dugliga politiker, som kan politikens hantverk, förstår regeringskansliets irrgångar, kan bilda allianser tvärs över parti- och politikområdesgränser, är förhandlingsvana och har en stark ställning i regeringen. De behöver också uppbackning av sitt parti och därtill förstå riksdagens realiteter och kunna manövrera inom dessa.
Först då kan något substantiellt bli gjort till förmån för kulturlivets villkor. Omvänt gör man kulturpolitiken, och i förlängningen kulturlivet, en otjänst genom att låta sig förloras i svärmeri för en tänkt politik klädd i de högre konstarternas språkdräkt.
De flesta andra samhällsområden har med insikt om politikens realiteter organiserat sig i inflytelserika intressegrupper, som klarsynt opererar i det politiska livet, och därmed också påverkar politiken. Och visst finns det även inom kulturområdet många skickliga organisationer, men de skulle behöva stöd av kulturlivets debattörer, som också skulle kunna engagera sig i den dialektik av kritik och beröm som kännetecknar ett framgångsrikt samspel mellan politik, sektor och intresseorganisationer. Istället för att skjuta snarstuckna giftpilar mot kulturpolitiken skulle de på så vis mer konstruktivt kunna bidra till en bättre kulturpolitik.
Alltså. Vill man ha en stark och ambitiös kulturpolitik bör man efterfråga handlingskraftiga politiker, vill man ha vackert språk kan man vända sig till poesin, händelsevis samma poesi som ibland också är beroende av en handlingskraftig kulturpolitik.
Fotnot: Ulf Dernevik är tidigare politiskt sakkunnig i Regeringskansliet med kulturpolitik som specialområde
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Göteborg behöver Röda sten konsthall
LÄS MER:Recension: ”På spaning efter den kulturpolitik som flytt” av Calle Nathanson
LÄS MER:SD:s syn på konst borde få Tidökompisarna att reagera
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
