2019 riktade Sverigedemokraten Ludvig Aspling en skriftlig fråga till miljöpartiets statsråd Åsa Lindhagen i riksdagen. Anledningen var ett dokument om samlade grepp mot rasism, och Aspling undrade om statsrådet kunde ”peka på någon vetenskaplig undersökning som bekräftar att omedveten och därmed strukturell rasism är vanligt förekommande i Sverige?”.
Det var ingen överraskande fråga. Konflikten om strukturell rasism hade varit under uppsegling i flera år. På ena sidan forskare som betraktade rasism som strukturell, ibland som direkt omedvetna handlingar. På den andra debattörer och partier som SD, som ville frikoppla rasistbegreppet från dess historia och makt. Syftet var bland annat att kunna tala om ”omvänd rasism” riktad mot vita.
SD och konservativa svenska debattörer är nu långt ifrån ensamma om att anse att paraplybegrepp som ”strukturer” är för abstrakta när man talar om rasism. Trots att jag har skrivit en avhandling med rasism som central ingrediens anser jag att begreppet medför svårsatta gränser. Att om något påstås vara överallt så vattnas viktiga begrepp alltför lätt ut.
Reporterns följdfråga, om detta inte kan uppfattas som motsägelsefullt, får väl betraktas som årets underdrift.
Jag tror inte att det gynnar samhället att man tolkar säg vita personers intention enbart genom ett raster av rasism. Som det brukar heta: har man bara en hammare ser allt ut som en spik.
Men att just Sverigedemokraterna och deras påhejare riktar stark kritik mot alltför konturlösa begrepp, mot att se illvillig makt runt varje hörn, har ju ett visst underhållningsvärde. Om det inte har stått klart tidigare så slås det fast när Tidöblockets bruna avantgarde nu redogör för sin syn på kulturpolitik och på begreppet ”armlängds avstånd”.
Jag har återkommit till ämnet flera gånger här på sidan, men med tillsättningen av Sverigedemokraternas nya kulturtalesperson Alexander Christiansson har det som tidigare var 180 teckens utbrott på Björn Söders Twitterkonto nu formulerats som politik: ”Definitionen [av armlängds avstånd] ska innebära att konsten faktiskt på riktigt är fri, det är viktigt menar jag. Men att jag som politiker också har ett utrymme och en skyldighet gentemot min väljare att ha åsikter när det finns konst som produceras som kan vara provokativ”, förklarar Christiansson för SVT (17/2).
Reporterns följdfråga, om detta inte kan uppfattas som motsägelsefullt, får väl betraktas som årets underdrift. Men i svaret finns en nyckel till varför SD är ett sådant bekymmer, så utanför en parlamentarisk vänster-högerskala. Partiet har en odemokratisk syn på konst och kultur, eftersom dessa fält är knutna till deras hemmasnickrade tolkning om folk och nation, som är anti-liberal och farlig för den som för stunden inte betraktas som svensk eller svensk på rätt sätt. Att partiet, som Christiansson lägger fram det, betraktar sig som ”beställare” som inte bara har rätt utan skyldighet att lägga sig i konstens innehåll, borde förstås ha fått Tidögrannarna att sätt ner foten direkt.
Det här är nämligen, som med all makt, en fråga om signaler som ska leda till självcensur. Institutionernas chefer ska nu tänka till och tänka en gång till på sitt jobb, sin lön och sin position. Precis som tidigare vice talmannen Björn Söder nyligen förklarade på Twitter i ett annat ärende: ”Dags att städa upp i Myndighetssverige. Bort med asylaktivister från Verket.”
Det intressanta, som gör det både svårt och lekande lätt att bemöta varför SD anser att ”armlängds avstånd” inte kan hållas, beror på att dagens formulering av begreppet enligt Christiansson är ”ett stort problem”. Varför? Det är ett ”narrativ som är satt av en ideologi”, som präglats ”kraftigt av en vänsterideologi”.
Partiet har en odemokratisk syn på konst och kultur, eftersom dessa fält är knutna till deras hemmasnickrade tolkning om folk och nation.
Sverigedemokraternas analys av världen är att den styrs av globalister med vänsterideologi. Det är i allra högsta grad ett ”narrativ satt av en ideologi”. Precis så konturlöst och utlämnat till paranoia och konspiratoriskt tänkande som vissa påstående om ”strukturer” kan bli om de inte är underbyggda. Men likt andra antiliberala krafter i historien, oavsett politisk färg, så är SD ointresserade av begrepp som objektivitet, neutralitet eller vetenskap – eftersom partiet ser osynliga krafter bakom allt.
Detta, som inkluderar den liberala demokratins försvar av mänskliga rättigheter, fria medier och armlängds avstånd till konsten, ska rivas.
Sverigedemokraterna har bara en hammare. Det är dags att Tidökompisarna – ansvariga för att partiet alls kan stå och svinga den över huvudet på myndigheter, medier och kulturliv – beslagtar den innan det går illa.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Dags för Sverige att erkänna det svarta England
LÄS MER:Min nationalism är bättre än din
LÄS MER:Tjeckisk politik förebådade trumpismen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
