Vad är det som gör det så svårt för svenska makthavare att uttrycka sig med någorlunda precision när det kommer till just kulturfrågor? Jag har ställt mig frågan mer än en gång de senaste åren och med en allt större uppgivenhet. Inte ens för den politiker som har kulturen som sitt uttalade ansvarsområde tycks det vara särskilt viktigt att fakta blir rätt.
När den sittande kulturministern Parisa Liljestrand i Ekots lördagsintervju den 18 mars förklarade att hon ville minska på de ”över 70” myndigheter som ligger under Kulturdepartementet fick hon snabbt backa. Myndigheterna var ju trots allt bara 26. Hon hade helt enkelt valt ett ”lite enklare sätt” att uttrycka sig.
Okej. Det är förstås svårt att skaka av sig känslan att Liljestrand, ännu i början av sin politiska karriär, blivit tilldelad tjänsten som kulturminister som en slags körkortstjänst snarare än på grund av något brinnande kulturintresse. Klarar hon bara av att hålla spjärn mot ett gäng svåruthärdliga näsflöjtsspelare mandatperioden ut kan det kanske bli aktuellt med en ministerportfölj med faktiskt innehåll nästa gång.
Men i rättvisans namn är slappheten ett av få sant blocköverskridande fenomen i en extrempolariserad tid. När Alice Bah Kuhnke som nytillträdd kultur- och demokratiminister 2014 intervjuades av DN om sin syn på kulturen påminde det plågsamt mycket om en illa förberedd student som försökte ta sig igenom en muntlig tentamen. Bah Kuhnke förklarade att hon framför allt var intresserad av ”kulturen som demokratibärande” och ”tror att det är det viktigaste vi måste göra, att kulturen får det egenvärdet”. Vilket, om man nu ska vara lite ofin, ju faktiskt är motsatsen till att tillerkänna kulturen ett egenvärde.
Trots att ett litet och exportberoende land som Sverige rimligen tjänar på ett levande kulturliv så är övertygelsen om att kultur till syvende och sist är en tärande verksamhet grundmurad
För den som på ett eller annat sätt är verksam i kulturvärlden är allt detta självklart provocerande. Likt många branschbekanta har jag suckat över svenskt kulturförakt och antiintellektualism. Kulturbärande institutioner är beroende av förutsägbarhet och kontinuitet men behandlas sedan länge med en nyckfullhet som tyvärr gör det omöjligt att rekommendera någon att skaffa sig humanistisk och kulturell spetskompetens.
Stora delar av den infrastruktur som möjliggör spridningen av kvalificerad kultur är kraftigt underfinansierad och tuffar idag i hög utsträckning på genom obetalt arbete – men den som påpekar orimligheten i detta bemöts av papegojandet att det inte är någon rättighet att leva på sin hobby.
Och trots att ett litet och exportberoende land som Sverige rimligen tjänar på ett levande kulturliv så är övertygelsen om att kultur till syvende och sist är en tärande verksamhet grundmurad. Som SvD:s kulturchef Lisa Irenius har påpekat är Sverige anmärkningsvärt ointresserat av att studera vad ett fungerande kulturliv faktiskt tillför ekonomin.
Jag har blivit kallad ”kulturelit” vid några tillfällen och det har liksom aldrig varit en komplimang. Kanske förklarar det också de aggressiva reaktioner man kan stöta på om man förordar vikten av att läsa klassiker i skolan.
Jo, i praktiken är det nog en form av kulturförakt. Frågan är ju bara hur många som går runt och känner sig som kulturföraktare. Inte särskilt många skulle jag tro. Tvärtom tror jag att mycket av detta har sin grund i en egalitär impuls.
Jag misstänker att vi i statsindividualismens förlovade land inte betraktar kulturen så mycket som en kompetens som en essens, så tätt knuten till vårt innersta att det vore groteskt att vilja göra åtskillnad på det som är bättre och det som är mindre bra. Jag har blivit kallad ”kulturelit” vid några tillfällen och det har liksom aldrig varit en komplimang. Kanske förklarar det också de aggressiva reaktioner man kan stöta på om man förordar vikten av att läsa klassiker i skolan. Vem är du att säga vad som är viktigt för andra människor?!
Vad som är viktigt för en unik individ kan naturligtvis ingen annan fastslå – men det är helt oproblematiskt att konstatera att det de facto finns ett antal nyckeltexter som är helt avgörande att känna till för den som vill kunna orientera sig hjälpligt i den västerländska kulturen. Reproducerar vi inte den kunskapen stänger sig stora delar av det förflutna för oss.
Den underliggande jämställdhetstanken är sympatisk, det tycker jag också. Faktiskt. Men den leder fel
Att svenskläraren Parisa Liljestrand förklarade sig vara ”litteraturvetare i grunden”, trots att hon saknar examen i ämnet, är kanske framför allt att betrakta som en groda men kan faktiskt också ses som en bra illustration av det här tänkandet: vadå, litteraturvetare är väl något man är snarare än något man gör? Samtidigt är det en självklarhet att en examinerad litteraturvetare är att betrakta som ”obehörig” om hen börjar vikariera som svensklärare på gymnasiet.
Den underliggande jämställdhetstanken är sympatisk, det tycker jag också. Faktiskt. Men den leder fel. För om kulturen helt saknar en intersubjektiv dimension finns det i längden inte någon anledning att vårda ett precist språkbruk, insistera på att ledande positioner i kulturlivet bör gå till människor med tydlig kompetens eller ens ha en genomtänkt kulturpolitik. Vi har liksom inte en politik för tryffelätande.
Tror vi ändå att kulturen kan vara något annat och intressantare än förströelse för stunden, ett slags wellness för utövaren eller en stödkrycka för diverse värdegrundssamtal gjorde vi kanske klokt i att – ja, jag vet inte, skärpa oss lite?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Pelle Snusk förkroppsligar våra mardrömmar – då som nu
LÄS MER:Vi borde ta efter Tysklands sätt att behandla klassiker
LÄS MER:Litteraturen är inte längre en gemensam referens
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
