Ann Ighe: Recension: ”På spaning efter den kulturpolitik som flytt” av Calle Nathanson

Efter tio års som vd för Folket Hus och Parker ger Calle Nathanson ut en samling texter om kulturpolitik då och nu. Det är en kunnig och stridbar röst och Ann Ighe läser boken som ett starkt försvar för demokratin.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vad är ett Folkets hus, vad är en folkpark? I min barndom kunde Folkets hus vara en plats för årsmöten lika väl som det var bion i byn. Folkparken var platsen där folk söp på parkeringen och såg Jerry Williams spela. Faktum är att förutom att Jerry Williams inte längre är med oss, turnén är över, så skulle man förmodligen kunna säga detsamma idag. Men, mer kan tilläggas. Nu kan man på många biografer som tillhör Folkets Hus och Parker, landet runt, se livesända opera- och teaterföreställningar. Metallica samsas med Shakespeare och det sänds ut till publik som tittar tillsammans på lokal. Det är nytt.

ANNONS

Det är också mer av samtid än det tillbakablickande som titeln ”På spaning efter den kulturpolitik som flytt” antyder i Calle Nathansons samlade krönikor från sin nyss avslutade tioårsperiod som vd på Folkets Hus och Parker. Vi får ett flöde från en post, mitt i en landsomfattande folkrörelse som sedan många år arrangerar evenemang i stad, förort och på landsbygd, gör plats för kultur och folkbildning och som dessutom vill vara med och påverka kulturpolitiken.

En väldigt kortfattad sammanfattning av bokens tidslinje – där civilsamhälle, kultur och folkbildning är konstanter – är att den 2013 börjar med just digitaliseringssatsningen ”Live på bio”, att 2015 lyfts civilsamhällets roll i att hantera flyktingkrisen fram, att pandemins förödande effekter för kulturlivet blir ett hårt slag också för samlingslokaler runt om i landet.

Nathanson ryggar inte för att ta konkret ställning och förklara varför han menar att det är ett problem, och vem som drabbas.

När pandemins effekter klingar av framträder både en sargad sektor och medvetna attacker mot folkbildningens organisationer. Valresultaten 2018 och 2022 ger allt större plats för Sverigedemokraternas kulturpolitiska ambitioner. Nathanson ryggar inte för att ta konkret ställning och förklara varför han menar att det är ett problem, och vem som drabbas.

Mycket har alltså hänt, både med kulturpolitiken på lite längre sikt och i samtiden. Det är inte mycket som pekar på att det är slut med kulturpolitiken, att den verkligen har flytt – som boktiteln antyder – men den förefaller sannerligen vara på väg att byta skepnad.

ANNONS

Det blir ändå lite träligt att läsa så många krönikor efter varandra. Det kontinuerliga som Nathanson och några medarbetare gav sig den på att de skulle ge sin organisation i formen av nyhetsbrev, blir något annat som bok. Som läsare får man gå med på den premissen. Det blir upprepningar av referenser till verksamheter, problem och utredningar. Det blir mindre ofta verkligt fördjupande resonemang. Men det gör förstås också att boken blir till ett slags källmaterial i sig. Det är inte heller dårens envishet som upprepas, utan en kunnig och stridbar röst. Är man som jag själv engagerad i en förening som sysslar med kulturarrangemang, så finns det en hel del att hämta i tankar om vilken plats i världen ens verksamhet har.

Jag kan inte annat än att reflektera över vad som kan hända med folkbildningen nu. Det i många fall solklart överdrivna misstänkliggörandet av ABF (ja, det är där Nathanson nu har börjat arbeta) och Ibn Rushd ska hanteras med åtstramade kontrollfunktioner från offentliga bidragsgivares sida. Och vem kan ha något emot uppföljningar av skattekronornas klirrande? Men kan det vara så att vi kommer att hamna i en situation där vi precis som med New Public Management och ett detaljstyrande som lett till ett utarmande av tilliten för till exempel lärare eller läkares kompetens, får en motsvarighet i förhållningssättet till civilsamhället? Att vi undergräver själva kraften i ett i grunden folkligt och till viktiga delar ideellt engagemang? Nathanson bygger upp starka argument för att det vore dåligt för oss alla – och för demokratin.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Sjukt att skära ner på folkbildningen

LÄS MER:Recension: ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde” av Per Wirtén

LÄS MER:Recension: ”Den udda kvinnan och staden” av Vivian Gornick och ”Ensamhetens århundrade” av Noreena Hertz

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS