Det finns en lång tradition i svensk politik av att lösa problem genom att byta namn på dem, och den 24 april i år fick denna tradition ett nytt kapitel när utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) stod i riksdagens kammare och meddelade att regeringen har beslutat att sluta använda begreppet “islamofobi” och i stället tala om “antimuslimsk rasism”, en förändring som låter som ett steg framåt, som ett uttryck för skärpt analys och uppdaterad terminologi, tills man läser protokollet och ser vem som ställde frågan.
Interpellationen kom från Richard Jomshof (SD), som tidigare har kallat islam en totalitär ideologi oförenlig med demokrati och vars parti länge drivit krav på att stoppa byggandet av moskéer i Sverige. I sin motivering beskriver han hur islamister under de senaste decennierna “sakta men säkert har flyttat fram sina positioner” i hela västvärlden, hur de opererar från moskéer på svensk mark som ibland fungerar som “utländska spioncentraler”, och hur begreppet islamofobi är ett centralt vapen som dessa krafter använder för att stämpla kritiker som rasister och på så sätt tysta varje legitim diskussion, varefter utrikesministern reste sig och förklarade att hon delar denna bedömning.
“Begreppet islamofobi är problematiskt”, sade hon.
Hat, diskriminering och våld riktat mot människor för att de är eller antas vara muslimer, fortsätter som förut
Det är inte ett isolerat uttalande. Expo har kartlagt hur Sverigedemokraterna inför valet driver en samordnad kampanj mot muslimer, Jomshofs interpellation är ett led i den.
Några dagar tidigare, natten mot påskdagen, greps en kvinna misstänkt för att ha målat ett hakkors på Uppsala moské samt skrivit hatord på fönstret, med nötblod som färg och en kniv i fickan. Hatbrott mot muslimer anmäls varje år i Sverige i betydande antal och leder sällan till åtal, det är en kategori som Brottsförebyggande rådet dokumenterar noggrant och som politiker sällan refererar till när de talar om terminologi. Polisens bedömning kom snabbt: inga politiska eller religiösa motiv misstänks, troligen rör det sig om psykisk ohälsa.
Sverige driver nu aktivt på i EU för att hela unionen ska byta terminologi, med nästa möte inplanerat till den 18–19 maj i Bryssel, vilket innebär att en namnfråga som uppstod ur ett SD-förslag nu är föremål för svensk utrikespolitisk energi på europeisk nivå, medan det fenomen man byter namn på, hat, diskriminering och våld riktat mot människor för att de är eller antas vara muslimer, fortsätter som förut, nu med ett nytt och mer korrekt namn som polisen i Uppsala ännu inte använder.
Verkligheten tvingade fram språket
Jag kom till Sverige från Bosnien och har lärt mig att hålla ordning på skillnaden mellan vad saker heter och vad som existerar. I det land jag kommer ifrån hände saker som inte fick sina namn förrän efteråt, folkmordet i Srebrenica fick sin juridiska benämning först år 2001, och namnen kom inte för att sakerna försvann, utan för att de till slut inte gick att blunda för längre. Ordningen var omvänd: verkligheten tvingade fram språket.
Den svenska modellen fungerar annorlunda, och är på sitt sätt mer rationell, eftersom man kan revidera terminologin i en handlingsplan utan att behöva redovisa om det den beskriver faktiskt minskar, och dessutom föra frågan till Bryssel, vilket är betydligt enklare att organisera än möten om hakkorsen på moskéfönstret.
Det är enklast för oss, förklarade Malmer Stenergard, att göra detta om vi först samlar EU bakom förändringen.
Det är verkligen enklast så.
