En filmfestival kan snabbt förvandlas till ett moraliskt lackmustest. I Berlin diskuteras Gaza, Israels krigföring, Europas fortsatta politiska stöd, Tysklands särskilda hållning och den känsliga gränsen mellan Israelkritik och antisemitism. Wim Wenders säger att film inte ska vara politik och hamnar därmed mitt i den politiska konflikt han ville undvika. Ett öppet brev från ett 80-tal kända filmarbetare cirkulerar. Jurymedlemmar pressas. Tal läses som ställningstaganden.
Det är inte symboliskt. Det är en reell konflikt som letar sig in i kulturen.
Jag ser kollegor som under det senaste året engagerat sig i protester mot Israels krigföring i Gaza, som krävt vapenvila och kritiserat EU:s och särskilt Tysklands hållning. Det har inte varit riskfritt. Relationer har prövats. Inbjudningar har uteblivit. Samtidigt visar flera av dem film i Berlin. Motsägelsen är inte särskilt dramatisk. Den är snarare strukturell.
Svensk kulturdebatt har en stark dragning till konsekvens. Antingen är man principfast eller så är man opportunist. Antingen bojkottar man eller så legitimerar man. Det är ett tilltal som förutsätter att handlingar ska vara fria från egenintresse.
Att kräva bojkott när man själv inte har en film i programmet är en sak.
Filmbranschen fungerar inte så. Den är ett system av finansiering, festivaler och framtida projekt. En premiär på Berlin International Film Festival är inte bara symbolik utan ett konkret värde i möten med Svenska Filminstitutet, regionala fonder och internationella partners. Festivalmeriter vägs in. De ger projektet tyngd. De signalerar samtidsrelevans.
Ingen formulerar det som en politisk checklista, men det är naivt att tro att samtiden inte påverkar hur angelägen konst uppfattas.
Det är här principerna får ett premiärdatum.
Att kräva bojkott när man själv inte har en film i programmet är en sak. Att tacka nej när ens eget arbete efter år av utveckling fått internationell synlighet är en annan. Då handlar det inte om abstrakt moral utan om nästa finansieringsmöte, nästa projekt, nästa möjlighet.
Det är inget att moralisera över. Det är ett faktum.
Det som däremot förtjänar att sägas är hur vi talar om våra val. Närvaro beskrivs ofta som strategi, som ett sätt att påverka inifrån. Ibland är det säkert så. Men det är också sant att Berlin är en marknad och att internationell synlighet påverkar hur projekt värderas.
Vi rör oss sällan i ett rent moraliskt rum. Vi rör oss i ett system där övertygelse och karriär samexisterar.
Om min egen film hade varit uttagen i år hade jag åkt. Jag hade argumenterat för att närvaro är mer konstruktivt än frånvaro. Det hade funnits övertygelse i det. Men det hade också funnits en medvetenhet om vad en sådan premiär betyder för framtiden.
Vi lever av institutioner vi kritiserar.
Den dubbla sanningen är inte särskilt dramatisk. Den är bara mindre bekväm än den vi gärna presenterar. Vi lever av institutioner vi kritiserar. Vi kritiserar strukturer som samtidigt möjliggör vårt arbete. Det är inte ett moraliskt undantagstillstånd utan en del av hur global kulturproduktion fungerar.
När den egyptiska regissören Kaouther Ben Hania som gjort filmen ”Hind Rajab – rösten från Gaza” lämnade sitt pris på scenen blev konflikten synlig och konkret. Den typen av handling bär en tydlig kostnad.
De flesta beslut ser inte ut så. De är mer administrativa än dramatiska.
Svensk kulturvärld är sällan unik i detta avseende. Vi är principiella inom ramarna för det möjliga. Vi är engagerade och beroende samtidigt. Principer är enkla så länge de är abstrakta. De blir mer komplexa när de sammanfaller med en visningstid och ens eget namn på affischen.
Det är där diskussionen borde börja. Inte med renhet utan med erkännandet av hur systemen faktiskt ser ut.
