Hej Jonas!
Vi tycker det är fantastiskt att du har fått det utrymme du har inom svensk kultur. Ditt arbete har på många sätt bidragit till att bana väg för just den bredd och det mod som du nu kritiserar. Det är en viktig del av historien – och den historien är också din. Men vi som har utrymme och resurser behöver arbeta aktivt med hur vi fördelar uppmärksamheten. Att lyfta varandra är inte en ambition utan en nödvändighet – som motstånd mot de begränsningar som gör att vissa uttryck ges företräde medan andra trängs undan.
Nyskrivna pjäser och scenkonst som bryter mot invanda former konkurrerar inte med varandra. Att reducera det ena till brist på det andra riskerar att göra hela fältet snävare än det behöver vara. Det som utforskas idag i form, rum och relation till publiken, är inte ett avsteg från teatern, utan en fortsättning på den. Det lägger grunden till morgondagens uttryck.
Att det inte finns tydliga narrativa vändpunkter betyder inte att inget händer. Det kan snarare betyda att förändringen inte längre serveras i igenkännbara former.
Det vore för trist om det förskrivna pjäsmanuset skulle vara det enda som formar framtidens teater. Pjäslösa föreställningar saknar inte dramaturgi – i stället för att följa en traditionell dramaturgisk kurva väljer de ofta att utmana den: föreställningarna förskjuter tid, upplöser rum och låter struktur uppstå i mötet mellan scen och publik, snarare än i en färdig mall.
Man behöver inte begränsa sig till rent koreografiska verk utan kan vända blicken mot teater utanför västerländsk kontext för att hitta djupt rotade traditioner av berättande som inte följer de mallar som du efterlyser för att “riktig” teater ska uppstå. Att det inte finns tydliga narrativa vändpunkter betyder inte att inget händer. Det kan snarare betyda att förändringen inte längre serveras i igenkännbara former.
När det kommer till just pjäser ser vi just nu rekordmånga unga frigrupper som producerar massor av nyskriven dramatik
Vi som står bakom föreställningen ”Fäbodjäntan” kommer från ett fritt och rörligt fält där gränser mellan dans, koreografi, performancekonst och teater ständigt korsas. Vi har också verkat i en europeisk och nordamerikansk kontext där utvecklingen tillåts spreta i många riktningar samtidigt. Vi ser själva utforskandet av uttryck som kärnan i konstnärlig utveckling. Att, som vi gör, jobba med kollektiva processer och queera uttryck är i sig inget nytt på teaterhimlen, snarare är det en del av en återkommande motrörelse – en respons på perioder av stagnation inom (svensk) teater. När vissa estetiker eller arbetsmetoder dominerar för länge uppstår ett behov av att tänja, bryta och omförhandla.
I Sverige är scenkonstfältet litet, resurserna begränsade och utrymmet för stora produktioner koncentrerat till ett fåtal scener. Det gör att några få röster ges möjlighet att ta plats i större sammanhang. Men trots detta är scenkonstfältet varken fattigt på uttryck, idéer eller konstnärlig kvalitet – tvärtom. Och när det kommer till just pjäser ser vi just nu rekordmånga unga frigrupper som producerar massor av nyskriven dramatik parallellt med barn- och ungdomsinstitutioner som runt om i landet konsekvent fortsätter att presentera nyskriven dramatik.
Scenkonsten stagnerar inte – den expanderar!
Med vänliga hälsningar
Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Daniel Åkerström Steen, Nadja Hjorton, Chrisander Brun.
Fotnot: Skribenterna utgör den konstnärliga gruppen som ligger bakom ”Fäbodjäntan” på Dramaten
