Historien om den katolska familjen Ulma i Markowa, Polen som riskerade sitt liv för att rädda judar under Förintelsen är en sann hjältesaga. Katolska kyrkan i Polen har därför nyligen beslutat att saligförklara familjen. Författaren och skribenten Artur Szulc reagerar i GP (21/3) på att nyheten endast får en liten notis i TT. ” Förklaringen till detta kan vara att en negativ bild dominerar i Sverige om polackers beteenden gentemot judar under Förintelsen”, menar Szulc. Detta vill Szulc motbevisa genom att berätta för svenska läsare om familjen Ulmas insatser.
Men det finns ett stort problem med denna typ av exemplifiering när det rycks ur sitt historiska sammanhang: Den låtsas var representativ.
Ända sedan kommunismen föll 1989 och arkiven öppnades har den historiska forskningen blottlagt omfattningen av polackers deltagande i mördandet av judar i Polen. Bland åtskilliga kända verk kan nämnas: Michael C Steinlaufs ”Bondage to the dead: Poland and the memory of the Holocaust (1997), Jan Tomasz Gross “Neighbors: The destruction of the Jewish community in Jedwabne, Polen” (2001), Jan Grabowski “Hunt for the Jews: Betrayal and murder in German-occupied Polen (2013) och Timothy Snyders “Black earth – The Holocaust as a History and Warning” (2015).
Flera av dessa verk har legat till grund för prisbelönta böcker, pjäser och filmer. Bland andra den uppmärksammade pjäsen Vår klass av den polske författaren Tadeusz Slobodzianek (2008) och filmen Ida i regi av Pawel Pawlikowski från 2013. De vände upp och ner på den polska självbilden och tvingade fram ett nytt friskt och sanningsenligt förhållande till polsk-judisk historia.
Forskarna menar att Förintelsen knappast hade varit genomförbar utan lokalbefolkningens aktiva medverkan eller passiva samtycke
Historikerna är tämligen överens om att det knappast var en tillfällighet att Hitler valde just Polen som centrum för sin utrotningspolitik. Här fanns den största judiska befolkningen i Europa. Och det polska samhället var genomsyrat av antisemitism. Av de sex miljoner judar som föll offer under den nazistiska terrorn var hälften polska judar. De utgjorde 90 procent av den judiska befolkningen i Polen. En hel polsk-judisk civilisation, med rötter i medeltiden, slogs i spillror. Forskarna menar att Förintelsen knappast hade varit genomförbar utan lokalbefolkningens aktiva medverkan eller passiva samtycke. Familjen Ulma var ett undantag, inte en norm.
I den ansedda tidskriften Yad Vashem Studies (45:1) visar Jan Grabowski och Dariusz Libionka vad som utspelade sig i Markowa och de intilliggande byarna samtidigt som familjen Ulma gömde ett antal judar i sitt hem. De visar hur det lokala brandvärnet medverkade i att samla in judar från trakten: ”De samlades in framför bykyrkan där de misshandlades och våldtogs inför åsynen av passiva grannar och andra bybor, innan de fördes bort för avrättning”. Tusentals liknande händelser utspelade sig över hela Polen.
För några år sedan öppnades statliga ”The Ulma family Museum of Poles Saving Jews in World War II” i Markowa. Museet som upprättades till minne av familjen har gjort berättelsen om Ulmas insatser till norm i stället för undantag.
Szulc gör sig skyldig till samma typ av tendentiös skildring när han påstår att vi i Sverige har en alltför negativ syn på ”polackers beteende gentemot judar under Förintelsen.” Men i Sverige, precis som i många andra västländer, står forskningen fri och oberoende. Den söker sanningen. Även när den är obekväm och ruckar på invanda föreställningar och goda självbilder.
Genom att förtränga den historiska kontexten och sanningen blir det faktiskt också omöjligt att förstå de goda människornas hjältemod
Szulc gör dessutom det stora misstaget att skilja på polacker och judar. Låt mig påminna om att judar i Polen också var polacker, många med rötter tillbaka till det medeltida Polen. Europaforskaren Barbara Törnquist Plewa i Lund menar att redan långt före andra världskriget hade judarna definierats bort från den polska nationella gemenskapen. Detta medförde att judar inte omfattades av de moraliska normer och narrativ som gällde inom den polska nationella gemenskapen. ”I Polen gjorde man ingen koppling mellan antisemitismen och Förintelsen, för Förintelsen sågs som enbart nazityskarnas verk”, skriver Törnquist Plewa om polackernas syn på judarna och Förintelsen tiden efter kriget.
Att antisemitismen fortsatte att förpesta livet för den spillra av judar i Polen som överlevt Förintelsen, (flertalet tack vare att de lyckades fly österut till Sovjetunionen, inte för att de räddades av sina polska grannar), skildras i Anna Grinzweig Jacobssons bok ”Flykten till Marstrand”. I den intervjuas några av de 20 000 judar som fördrevs från Polen 1968-1970 i samband med att landets regering iscensatt en antisemitisk kampanj.
Denna historiska kontext är nödvändig för att förstå men också göra upp med den nationella självbild som fortfarande existerar i Polen. Genom att förtränga den historiska kontexten och sanningen blir det faktiskt också omöjligt att förstå de goda människornas hjältemod, som i fallet med familjen Ulma.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Antisemitismen är en fara för hela samhället
LÄS MER:Minnet av Förintelsen har aldrig varit lika hotat
LÄS MER:Recension: ”The zone of interest” i regi av Jonathan Glazer
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
