Det är ljudet som knäcker mig. Jag har aldrig hört en så välgjord ljudbild som i Jonathan Glazers ”The zone of interest” – och en som är lika förkrossande.
Filmen, löst baserad på Martin Amis roman från 2014, handlar om Auschwitzkommendanten Rudolf Höss (Christian Friedel) som med sockersöta barn och hustrun Hedwig (Sandra Hüller) lever i en vacker villa på andra sidan taggtrådsmuren från Auschwitz. Trädgården, komplett med plaskpool, är ett prunkande överflöd där Hedwig myser över epitetet ”Drottningen av Auschwitz”. Året är 1943. Folkmordet går på högvarv, och familjen Höss gör badutflykter, bjuder hem svärmor och ställer fram teservisen.
Tittaren kommer aldrig in i lägret. Vi skymtar fångar i bekanta randiga kläder (en av dem rengör Höss stövlar från blod). Men verkligheten i Auschwitz är ändå oavbrutet med oss – via ljudet.
Ljuddesignern Johnnie Burn efterforskade vilken sorts fordon som rörde sig i lägret. Hur krematorieugnar låter. Arkebuseringarnas uppåt 80 gevärsskott dagligen. Piskrappen i Auschwitz sadistiska favoritbestraffningsmetod. Sedan har ljudmattan, som om någon tagit bort en ventil till helvetet, släppts loss över filmen.
Genom att se Höss-familjens vardag – de är till synes avtrubbade för ljuden – förstår vi bättre än via begrepp som ”banal ondska” hur dessa tyskar levde i relation till sin dödsmaskin.
Glazer har alltid återuppfunnit genrer: Gangsters i ”Sexy Beast” (2000), det övernaturliga i ”Birth” (2004), sci-fi i ”Under the Skin” (2013). När han nu gör detsamma med Förintelsefilm är marken minerad. Sedan ”Schindler's List” 1993 är det en ”genre” som noga granskas. Författaren Imre Kertész, som hade överlevt Auschwitz, menade att Steven Spielberg framställde folkmorden som något främmande för den mänskliga naturen. ”Varje representation av Förintelsen som inte försöker förstå sambandet mellan våra liv, vår civilisation, och Förintelsens möjlighet – den är kitsch”.
”The Zone of interest”, dock utan att visa vägen till Förintelsen genom avhumanisering och antisemitism, kommer åt det sambandet. För det är inte ett helvete bortom människans värld vi hör. Genom att se Höss-familjens vardag – de är till synes avtrubbade för ljuden – förstår vi bättre än via begrepp som ”banal ondska” hur dessa tyskar levde i relation till sin dödsmaskin. Höss diskuterar krematoriers effektivitet med kollegor på förmiddagen och våldtar judinnor på eftermiddagen. Även om man ska ifrågasätta skildringar som inte handlar om offren så är ”The Zone of interest” – precis som den aktuella och besläktade tyska serien ”Deutsches haus” – ytterst värdefull.
Slutscenerna har varit en vattendelare bland kritiker. De utgörs av Auschwitzmuseet i nutid, det enda vi ser av lägret.
Hedwigs uppskattning av livet vid Auschwitz som den ”perfekta platsen att uppfostra barnen på” – hon vägrar flytta när maken får en annan placering innan han återkommer för att i högre takt mörda ungerska judar 1944 – kommer till exempel åt Förintelsens ekonomiska dimension. Hon provar pälsar efter mördade kvinnor och letar diamanter i tandkrämstuber. Inför sin mamma ojar sig Hedwig att hon förlorade auktionen på en judinnas hus. ”Hon är kanske här nu”, säger Hedwig med snörpt mun och nickar mot muren. ”Jag städade hos henne”, svarar mamman. Efter att ha betraktat natthimlen som brinner av elden från krematoriet och hört ljuden vi hör sticker mamman – en markering att folk såg och hörde och inte kunde uthärda. Men inte sa ifrån.
Slutscenerna har varit en vattendelare bland kritiker. De utgörs av Auschwitzmuseet i nutid, det enda vi ser av lägret. Ugnar rengörs. Vitriner med skor putsas. För mig är de en påminnelse om varför vi reagerar som vi gör på ljudbilden: för att mänskligheten – än så länge – har kunskap om och erkänner detta exceptionella folkmord.
Ljuden och de avslutande interiörerna är därför filmens motsvarighet till filosofen Theodor Adornos påstående att det är ”barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz”. Det är det – eftersom krematorier och högar av barnskor måste finns med i dikten. Inte isolerat. Inte som ett avslutat trauma. Utan som påminnelse att människan är förmögen detta.
LÄS MER:Historiens vidriga ondska går igen i starka festivalfilmer
LÄS MER:Recension: ”När Sophia mötte Sylvain” i regi av Monia Chokri
LÄS MER:Recension: ”Dream scenario” i regi av Kristoffer Borgli
Titta också på:
”Deutsches haus” (Annette Hess, Disney+ 2023)
”The Fifth Horseman Is Fear” (Zbyněk Brynych, 1965)
”Pantlånaren” (Sidney Lumet, 1964)
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
