Maria Domellöf-Wik: Historiens vidriga ondska går igen i starka festivalfilmer

Hur inhumana håller vi människor egentligen på att bli? På Göteborgs filmfestival skildras i flera starka filmer vår utbredda brist på empati, och till synes totala likgiltighet inför andras lidande, skriver Maria Domellöf-Wik.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

En liten pojke går i en sjukhuskorridor. Det är hans födelsedag och nu ska han visa sin mamma den lilla söta kaninunge han fått. Det är bara det att hans mamma, efter en bilkrasch, förvandlats från mjuk, glad och empatisk till en tomt stirrande zombie. Hon befinner sig i gränslandet mellan levande och död, i total avsaknad av empati eller ens känslor. Hon tar kaninen. I en scen, som känns som att den aldrig ska ta slut, stirrar hon först på den – medan det lilla kaninhjärtat bultar allt snabbare. Sedan börjar hon sakta krama ihjäl den.

”Hanteringen av odöda” försätter inte direkt publiken i feststämning under invigningen av Göteborgs filmfestival. Visst är scenen med kaninen vidrig, men än vidrigare scener utspelar sig strax därefter på biografen Drakens väldiga duk.

ANNONS

I Agnieszka Hollands mästerliga ”Green border” skildras den flyktingkris Lukasjenko iscensatte sommaren 2021 vid EU:s östra gräns. Vi lär känna en syrisk familj som försöker ta sig från Belarus via Polen till Sverige. De, och andra flyktingar, hamnar i gränspolisernas våld – och utsätts för en så rå och bestialisk behandling att den saknar motstycke. Varje skräckfilm bleknar i jämförelse: det här är vardag för tusentals människor på flykt i realtid. Filmen gestaltar den skrämmande brutalitet och rasism de möter – och sparar inte på detaljerna. Skildringen har retat upp polska regeringspolitiker och attackerats för brist på nationalism.

Vi färdas genom ett Europa där ett människoliv inte längre är någonting värt. Där du som flykting inte möter något att vädja till i gränspolisernas ögon, och där ytterst få – om ens någon – vill ta ansvar för en lidande medmänniska.

Samma skeende skildras ur olika perspektiv: migranternas, en tvivlande gränspolis, en grupp människorättsaktivister. Mitt i misären finns ändå skratt och värme där du minst anar det – vilket skänker visst hopp i mörkret.

På gräsrotsnivå har individer ännu inte glömt innebörden av medmänsklighet. Här finns vetskap om, och beredskap på, att flyktingars behov av empati just nu är omättligt.

ANNONS

Vi färdas genom ett Europa där ett människoliv inte längre är någonting värt. Där du som flykting inte möter något att vädja till i gränspolisernas ögon, och där ytterst få – om ens någon – vill ta ansvar för en lidande medmänniska.

Ett lika nattsvart dokument är också Jonathan Glazers femfaldigt Oscarsnominerade ”The zone of interest”. Här möter vi nazistfamiljen Höss: pappa Rudolf som är kommendant i koncentrationslägret Auschwitz, mamma Hedwig – superbt gestaltad av Sandra Hüller – som kallas ”drottningen av Auschwitz” och som till synes helt bekymmerslöst vältrar sig i rikedom och flärd, och så parets alla barn. Familjen har byggt upp en idyllisk tillvaro i en villa med prunkande trädgård vägg i vägg med förintelselägret.

Det fashionabla familjelivet ställs mot grymheten i en mekaniserad avrättning av miljontals judar, romer med flera. Rudolf Höss tar hjälp av ingenjörskonst för att utveckla tekniken och snabba på det bestialiska folkmordet. Han håller i taktpinnen och belönas uppifrån för sin effektivitet.

Dessa berättelser om total likgiltighet inför andras lidande kryper innanför huden och säger något väsentligt om den mänskliga ondskans natur.

Temat går igen också i ”En hjältes död”, årets vinnare av kortfilmstävlingen Startsladden, efter en novell av Pär Lagerkvist. Här bänkar sig byborna för att se en ung man hoppa från kyrktornet och livet av sig inför deras ögon.

En slags upphetsad flockmentalitet råder. Äntligen händer det något i den här avkroken. Men reser sig någon upp och protesterar? Knappast.

LÄS MER:Alma Pöysti om att ersätta Liv Ullmann i ”Another persona”

LÄS MER:Suzanne Osten gör Bergman-komedi med Camilla Läckberg

LÄS MER:Kulturministerns vapen mot akuta filmkrisen: utredning

Rösta på bästa internationella film 2024

Du har väl inte missat att du som gp-läsare är med och bestämmer vilken film som ska prisas i kategorin Dragon award best international film? Gå in på gp.se/dragonaward och lägg din röst.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS