Bogdan Bogdanovics ”Stenblomma”, tillägnad alla offer i lägret.
Bogdan Bogdanovics ”Stenblomma”, tillägnad alla offer i lägret. Bild: HRVOJE KNEZ

Hynek Pallas: Hundratals hängdes i grenarna på ”Skräckens poppel”

Koncentrationslägret Jasenovac i Kroatien var känt för det barbariska sätt på vilket människorna mördades. Admir Rahmanovics kortfilm ”re:visiting Jasenovac” visar hur fascismen sipprar in även där man tror sig vara som bäst rustad, skriver Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Poppelträdets stora stam ligger på styltor under ett skyddande tak. De stympade grenarna och den avslitna nederdelen har något sinistert över sig – som järntronen i ”Game of thrones”. I Admir Rahmanovics kortfilm ”re:visiting Jasenovac” ter sig trädet i svartvit närbild så monstruöst att man genast förstår dess smeknamn.

När ”Skräckens poppel” föll 1976 fick den bli monument över de hundratals personer som mördades i och under det. De hängdes i grenarna och slaktades i skuggan av trädet på de barbariska vis som var signum för koncentrationslägret Jasenovac i Kroatien. Med hammare, tortyr och – i en tävling om vem som kunde mörda flest på kortast tid – slaktarkniv.

ANNONS

Lägret drevs av den fascistiska Ustasa-regimen under andra världskriget. De sannolikt 100 000 dödsoffren var judar, serber, romer, muslimer och politiska fångar. I dag står Jasenovac inte bara som minnesmärke över ett av de största koncentrationslägren i Europa. Det tjänar också som alarmerande fråga om vad vi alls lär av historien – och är ett utropstecken för hur den missbrukas.

Admir Rahmanovics film inleds med att det är 30 år sedan berättarrösten var där sist. En inte oväsentlig information om man kan platsens historia och hur den har använts (den som vill fördjupa kunskaperna rekommenderas statsvetaren Jelena Subotics bok ”Yellow Star, Red Star: Holocaust Remembrance after Communism”). I efterkrigstidens Tito-Jugoslavien var fokus inte på civila offer utan på partisanernas kamp. Förövarna påstods vara utländska nazister och – för den jugoslaviska sammanhållningens skull – tonades etnicitet hos offer och förövare ner. 1990 inleddes skärmytslingar om Jasenovac och offerskap i andra världskriget som omvandlade värdig minneskultur till byggstenar i nya etnonationella identiteter – och krig.

”Hur en vanlig Volvo-anställd kan vara vakt i ett koncentrationsläger”, som regissören skriver i ett mejl till mig.

I det senaste, mycket läsvärda numret av tidskriften Baltic worlds (4/23) – utgiven av Centre for Baltic and East European Studies vid Södertörns högskola och gratis att ladda ner – står just minneskultur och monument i det forna Jugoslavien i fokus. I en essä av Tora Lane med utgångspunkt i författaren Dubravka Ugresic, som flydde etnonationalismen i Kroatien, ställs frågor om hur minneskultur kan bli ett politiskt vapen. Historiker och judiska organisationer har länge varnat för revisionism och Förintelseförnekande i Kroatien.

ANNONS

Syftet med ”re:visting Jasenovac” är att varna för fascismens återkomst, för att den kan komma även där man tror sig som bäst rustad. ”Hur en vanlig Volvo-anställd kan vara vakt i ett koncentrationsläger”, som regissören skriver i ett mejl till mig.

”Aldrig mer” är vatten värt om man inte lär ut det unika i Förintelsen – att den inte bara plötsligt uppstod utan hade en lång historia av antisemitism – och att människan är förmögen sådant. Efter fjolårets pogrom i Israel och den antisemitism vi nu ser världen över är det värt att påminna om hur båda delarna i denna sats är viktiga att minnas: att för billiga poängers snarare än historisk förståelses skull jämföra judar med nazister innebär att man spär på antisemitism. Inte att man lär ut vad som leder till rasism, avhumanisering, hat och etnisk rensning. Samma problem finns överallt i den östeuropeiska och ex-jugoslaviska minneskulturen där gråskalor saknas och alla vill ha den största offerrollen.

I Baltic Worlds handlar flera artiklar om monument, inte minst de vackra, brutalistiska Spomeniks som uppfördes i Jugoslavien till minne av kriget (Spomenik betyder monument på serbokroatiska och har kommit att beteckna just denna stil och era). Över Jasenovac tronar Bogdan Bogdanovics ”Stenblomma” som restes 1966. Men, som för att påminna om den kollektiva minneskulturens förgänglighet och hur den kan tolkas på olika vis och missbrukas, är dessa futuristiska tingestar också monument över en nation som inte finns längre. Som gick under i europeiskt barbari. Människan lärde sig inte mycket av dem.

ANNONS

Kanske är det därför Rahmanovics film hellre fokuserar på poppelns hotfulla grenar. När allt annat används som slagträ av etnonationalistiska krafter kvarstår bara påminnelsen om naturens oskuld – och människans natur.

”re:visiting Jasenovac” visas på Pustervik 25/1 17:30 med efterföljande samtal lett av filmvetaren och GP-skribenten Sanjin Pejković.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Låt den svenska rasismens offer få sina gatstenar

LÄS MER:Recension: ”The Soviet century” av Karl Schlögel och ”DDR bortom muren” av Katja Hoyer

LÄS MER:Trots alla ”aldrig mer” svek universiteten judarna

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS