För tio år sedan publicerade Taschen-förlaget en av sina bästa kaffebordsböcker. Den fem kilo tunga tegelstenen ”Beyond the wall” gav via tusentals föremål ur samlingarna på Wende-museet i Los Angeles en unik inblick i Östtysklands visuella och materiella kultur. Här fanns kokböcker, inredningsdesign, leksaker, kartor, familjealbum, cigarettmärken och amatörpornografi. Allt ackompanjerat av essäer som förklarade vilken roll detta spelade i DDR-människans liv.
Taschens pionjärverk gav kött åt något statsvetarna Carl J. Friedrich och Zbigniew Brzezinski 1956 skrev i ”Totalitarian Dictatorship and Autocracy”: Hur en regim som strävar efter det totalitära – att ta människans personlighet och öde i sina händer – är svårbegriplig för utomstående. Genom vardagens objekt såg man nu hur maktanspråken sträckte sig in i varje skrymsle av livet.
”Beyond the wall” nämns inte i den tyske historikern Karl Schlögels ”The Soviet century”, men hans bok präglas av samma ambition. Undertiteln ”Archeology of a lost world” syftar till att visa på det decennier av forskning om de kommunistiska diktaturerna länge ignorerade: Hur vardagen för människan tedde sig. Vilket är kärnan i att förstå systemet.
Fram till 1989 var det närmast omöjligt att studera detta. Det är fortfarande rov för politiska strider kring vilken minneskultur som ska gälla i det forna östblocket: Populistpartier till höger använder ”kommunismen” som ett trubbigt slagträ där människors vardag och relation till regimen hamnar i skuggan när folken ska omvandlas till viljelösa offer. Läs till exempel historikern Muriel Blaives blogginlägg om tysk kontra tjeckisk minneskultur (Muriel’s Substack, 30/11).
Schlögel fokuserar på erfarenheten i människan. Hos dem som upplevde extremkylan och lärde sig göra skillnad på minus 49 och minus 50 grader (gränsen för att tvingas arbeta utomhus).
Den bakgrunden hade inte behövts för att utnämna ”The Soviet century” till en av årets internationella bokhändelser. Men de 900 sidornas kalejdoskopiska åktur genom 60 kapitel –om allt från ljudbilden i den sovjetiska offentligheten till livsmedelsförpackningar – kommer i framtiden att utgöra en central del i förståelsen av hur diktaturer fungerar. Framför allt hur den sovjetiska upplevdes – samt vilket arv den lämnat i människor och i en rysk känsla av imperieförlust som med förödande konsekvenser pågått sedan dess.
Schlögel har tidigare skrivit böcker om Stalins terror och om Ukraina, och ingetdera saknas här. Tvärtom hjälper han oss att förstå hur förtryck och imperialism tedde sig i det lilla livet:
Hur det var att leva i de kommunala lägenheter som länge var norm – 60 % av Moskvas befolkning bodde så på 1960-talet – och varför angiveriet under den värsta terrorn var ett sätt att få ett bättre rum. Kapitel om damm-, kanal- och industribyggen – och de fruktansvärda Gulag-lägren i Sibiriens Kolyma – är skolexempel på hur man skriver om kolonialism. Schlögel fokuserar på erfarenheten i människan. Hos dem som upplevde extremkylan och lärde sig göra skillnad på minus 49 och minus 50 grader (gränsen för att tvingas arbeta utomhus). Liksom hos dem som tjänade på guldet som grävdes fram där. Samt dem som i dag vill gömma undan det: Den ortodoxa kyrkan driver på för att Solovetskijklostret i Ryssland enbart ska bli ihågkommet för förtryck av kristna – inte för det koncentrationsläger kommunistpartiet anlade där redan 1922.
Schlögel började resa i Sovjetunionen på 1960-talet och vinnlägger sig om att utgå ifrån sina intryck och andras förstahandsupplevelser. De kan sen vara hur den mest populära sovjetiska parfymen Krasnaya Moskva doftade, säkerhetstjänstens övervakning i de eviga köerna eller Varlam Sjalamovs vittnesmål från Gulag. (Sjalamovs ”Vänstra stranden. Berättelser från Kolyma 2” utkom på Ersatz hösten 2023). Vikten av hobbyhistoriker och människorättsorganisationen Memorials arbete för att sådant inte ska försvinna är en integrerad del i ”The Soviet century” – och påminner om att samma kamp nu pågår i realtid i Kina. (Något författaren Ian Johnson dokumenterar i sin lysande reportagebok ”Sparks: China's Underground Historians and Their Battle for the Future”, 2023).
Med sig har de Stalin-paranoia, utstuderad kunskap om tortyr – och en så cynisk människosyn att redan grunden till deras socialistiska samhällsbygge är marinerat i gift.
I vikten som läggs vid förstahandsvittnesmål anar man en personlig anledning till ”The Soviet century”: att vi snart har nått den sista generationen som kan skapa ”levd” arkeologi över detta imperium. När Schlögel med avstamp i den franske författaren André Malrauxs ”musée imaginaire” föreställer sig att FSB:s – tidigare KGB:s – högkvarter Lubjanka en dag ska hysa ett museum med utgångspunkt i hans arkeologi är det med vetskapen att detta är ett oavslutat projekt att bygga vidare på. Men att någon måste lägga grundplattan – och solidare än Schlögels bok blir den inte.
Det var inte bara den sovjetiska världens visuella och materiella avtryck som försvann i ett huj på 1990-talet. De marknader där dess bråte under decenniet kunde köpas för en spottstyver – som Schlögel besöker – präglade hela östblocket. En hastigt upplöst värld vars sista visuella suck regissören Chantal Akerman fångar vackert i filmen ”D'Est” (1993) – en ordlös åkning genom Ryssland, Polen och Ukraina.
Men kanske att det ingenstans kändes som att ens liv inte bara försvann utan också hånades, som i det Östtyskland som gick upp i ett nytt Tyskland.
Utgångspunkten för den tysk-brittiska historikern Katja Hoyers ”DDR bortom muren – Östtyskland 1949–1990” är också att ”se bortom föråldrade föreställningar” av DDR som en grå kommunistisk massa. Att, utan att ignorera gränsvakterna, Stasi och förtryck, levandegöra hur klassprivilegier nedmonterades och könsbalans utjämnades. Till skillnad från ”The Soviet century” är ”DDR bortom muren” en kronologisk och traditionell historieskrivning. Som bäst, och ironiskt nog mest levande, är boken i porträtt av den brutale DDR-ledaren Walter Ulbricht och hans krets som efter kriget återkommer från Moskva för att bygga Östtyskland. Med sig har de Stalin-paranoia, utstuderad kunskap om tortyr – och en så cynisk människosyn att redan grunden till deras socialistiska samhällsbygge är marinerat i gift.
Det är böcker som visar att demokrati och diktatur inte är likvärdiga, men att liv levs i båda.
Därifrån får individuella öden – forskare, underklasskvinnor, soldater – gå i takt med det östtyska samhällsbygget på sidorna för att ge liv. Det gör läsningen smidig. Men där människorna framstår i fyrfärg hos Schröder förblir de trots roliga anekdoter en bleknad polaroid hos Hoyer.
Kanske för att de känns som en sentimental illustration av hennes övergripande tes. Det handlar inte som hos Schlögel om att dokumentera för att förstå hur avtrycken lever kvar. Utan om tanken att det skänker den ”östtyska människan” värdighet att försöka balansera upp bilden av DDR som mer än förtryck.
Men även om man måste förstå vardagen i diktaturerna, så betyder det inte att förtrycket inte genomgrep allt. Det är svårsmält att å ena sidan läsa om hur den östtyska ledningen såg mellan fingrarna med att sovjetiska soldater i DDR fortfarande på 1980-talet begick i snitt en våldtäkt i veckan eller om landets utbredda dopning av unga kvinnor – och samtidigt att det var ett land där man ”kunde vara stolt över idrottsframgångar” och jämlikheten mellan könen var bättre än i Västtyskland. Som om sakerna inte hängde ihop? Vill man bättre se hur rekommenderar jag Taschen-boken. Eller varför inte Thomas Brussigs roman ”The Short End of the Sonnenallee” (1999), en skröna om tonårsliv i skuggan av muren som i år kom i lysande engelsk översättning av Jonathan Franzen och Jenny Watson.
Det är böcker som visar att demokrati och diktatur inte är likvärdiga, men att liv levs i båda. För oaktat syfte gör en retroaktiv nivellering av förtyck och frihet att man riskerar tappa blicken på gränsen mellan dem – och därmed på hur djupt skadan efter Sovjetunionen fortfarande går. Och kanske att vi då också slutar förstå varför vissa i utkanten av detta gamla imperium fortfarande kämpar för sin frihet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:SVT är dåliga på att dölja sin chauvinism
LÄS MER:Snart kan svensk film bli knashögerns lekstuga
LÄS MER:Recension: ”Mitt älskade land” av Jelena Kostiutjenko
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
