En gång är ingen gång – två gånger är ett besvärande mönster. För ett par år sedan uppmärksammade jag en dokumentärfilm om Kiruna som hade gått den svenska filmvärlden förbi (GP 13/1/20). Trots att den vackra filmen ”Kiruna – A brand new world” (2019) av Greta Stocklassa hade hyllats i europeiska tidningar och applåderats på rätt festivaler – och trots att regissören är svensk och ämnet onekligen har nationellt intresse – tackade viktiga svenska filminstitutioner nej till att visa dokumentären.
Jag spekulerade då om nationell chauvinism i svensk film, där det vi uppfattar som ”svenskt” har blivit förlegat i en global värld. Svenskar utbildar sig vid fler internationella filmskolor än någonsin. De har – likt Stocklassa som verkar i Prag där hon gick på den prestigefyllda filmskolan FAMU – oftare fötterna i fler länder. Trots detta kan internationellt verksamma svenskar som inte lever i Sverige, och det gäller både kulturvärlden och den akademiska sfären, bli osynliga i vårt offentliga samtal. Jag misstänker att många som verkar i kulturlivet bortom Stockholm upplever att denna osynlighet även gäller dem.
Efter en bejublad premiär av Greta Stocklassas nya film ”Blix not Bombs” i Prag tidigare i år – efter biografdistribution i flera länder och visning på världens främsta dokumentärfestivaler – kontaktade jag regissören för en intervju. Övertygad om att hon denna gång måste ha säkrat svenskt intresse.
Ämnet är nämligen högaktuellt: Den 95-årige svenske diplomaten Hans Blix – som vi får möta i ett långfilmsporträtt från lägenheten i Stockholm och sommarhuset i Roslagen – ger nya och personliga ingångar till turerna kring det Irakkrig och den jakt på obefintliga massförstörelsevapen som i mycket hög grad har format den värld vi lever i. Och kriget som följde 2003 har ju satt sitt giftiga fingeravtryck på händelser i hela Mellanöstern. Inte blir det mindre intressant av att Blix ger sin syn på andra världshändelser under decennierna som har följt.
För en generation som inte var med då men nu lever i tider av krig i Europa och Mellanöstern är det naturligtvis inte utan intresse vad en av världens mest kända svenska diplomater har att säga om stormakters krigsföring och diplomatins möjligheter. Stocklassa, som är född 1993 bidrar dessutom inte bara med blicken från en som var barn 11 september 2001 – utan en som har en mycket närmare relation till länder som en gång var bakom järnridån. Ett för svenskar berikande perspektiv. Kanske också väldigt nödvändigt som komplement till diplomaten som actionfigur – som i nya Persbrandt-thrillern ”Hammarskjöld”.
Jag kan helt enkelt inte, andra gången gillt, sluta tänka att det vore väldigt annorlunda om regissören gått på någon sämre filmskola.
Så hur gick det då? De stora svenska festivalerna – där Göteborg annars visar alla svenska filmer – tackade nej. Igen. Jag har ingått i programgruppen där, är kritiker sedan 20 år, så litar på mitt omdöme och är förbryllad över beslutet.
Ännu värre – och märkligare – är att SVT:s dokumentärredaktion blankt tackar nej till ”Blix not Bombs”.
Något man, för den som är bekant med dokumentärgenren i dag, motiverar på bisarra vis. Dels kritik mot personliga inslag. Dessa är för publiken uppenbart motiverade, eftersom Stocklassa ger sin generations blick på världen och dess konflikter. Det personligt reflexiva är en stapelvara i dokumentärer sedan decennier. Om sådant ger allergiska utslag får man väl börja med att rensa bort alla filmer om det egna navelluddet som svenska regissörer levererar på löpande band. Föräldrars skilsmässor och syskon som blivit dumpade: allt skildras genom svenska kameror och hamnar på SVT vecka ut och in.
Dels ogillar man att regissören och Blix talar engelska. Filmen handlar om den internationella diplomati som var Blix arbetsfält, och den pensionerade diplomaten väljer själv engelskan eftersom han därför är mest bekväm med språket.
Det, skriver SVT till Stocklassa, ”fungerar inte för en svensk publik”. Detta alltså 2023. Barn börjar lära sig engelska som andraspråk tidigt numera. Mängden flerspråkiga svenskar är skyhögt. Och många inte bara förstår språket och möter det dagligen i SVT:s tablå – det är dessutom välmotiverat i just den här filmen.
Men även om allt detta hade varit blemmor på kvaliteten: Ämnet för ”Blix not Bombs” var redan före kriget mellan Israel och Hamas, och den svåra diplomati som kommer krävas, extremt angeläget på grund av Rysslands anfallskrig på Ukraina.
Jag kan helt enkelt inte, andra gången gillt, sluta tänka att det vore väldigt annorlunda om regissören gått på någon sämre filmskola. Bara den låg i Stockholm – där hon hade lärt känna nätverken och sen minglade på samma fester som resten av den svenska dokumentärvärlden.
Nationell chauvinism är ett ord för vattensjukan i svensk kulturvärld. Vänskapskorruption en annan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Snart kan svensk film bli knashögerns lekstuga
LÄS MER:Recension: ”Mitt älskade land” av Jelena Kostiutjenko
LÄS MER:Vi drunknar i film – då måste vi rädda filmkritiken
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
