Rosor läggs på fyra snubbelstenar för den judiska flickan Karolina Cohn och hennes familj i Frankfurt, Tyskland. Hynek Pallas vill se en liknande minneskultur i Sverige.
Rosor läggs på fyra snubbelstenar för den judiska flickan Karolina Cohn och hennes familj i Frankfurt, Tyskland. Hynek Pallas vill se en liknande minneskultur i Sverige. Bild: Michael Probst

Hynek Pallas: Låt den svenska rasismens offer få sina gatstenar

Slaget om minnet pågår världen över. Utom i en liten gallisk by i norra Europa. Hynek Pallas skriver om vikten av minneskultur – och att stå emot dess missbruk och militarisering.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Förra året reste jag till präriestaden Tulsa för att skriva om USA:s värsta rasmassaker i modern tid (GP 27/5/23). På promenaden till intervjun med en museichef blänkte något till i trottoaren.

Våren 1921 brände vita Tulsabor ner den svarta stadsdelen Greenwood. 300 personer lynchades. Tusentals flydde. Sen talades det inte om massakern i ett halvsekel. Det förmögna Greenwood kallades för Black Wall Street – och när jag böjde mig mot blänket såg jag en plakett. ”Colored Insurance Association”. Den följdes av flera. Företag som stått där tomter nu gapade tomma: Frisörer, biografer, skräddare. Med texten: ”Förstört 1921”.

De är Tulsas motsvarighet till Stolpersteine, metallgatstenarna som placeras utanför den sista bostad där nazisternas offer levde. Snubbelstenar på svenska. Min gammelfaster har sin i Prag.

ANNONS

När medelåldern kickade in för ett par år sedan byggde vänner släktträd. Själv började jag resa; bo på hotell med fönster mot gården i bortglömda städer för att traska till överväxta romska koncentrationsläger.

Varför? I boken ”Minnet av minnet” skriver den rysk-judiska författaren Maria Stepanova om ett rum på Judiska museet i Berlin med familjehistorier ur livet före Förintelsen. Barnfotografier. Tekoppar. En fiol. Stepanovas familjekrönika handlar om hur individuell historia rättar in sig i Historien. Människoskärvorna hänger ju samman med hur vi minns och skriver den.

Vi behöver individerna – och monumenten, särskilt de små – för att närma oss abstrakta siffror över 1900-talets lidande. På museet i Greenwood sätter jag mig i en frisörstol och en hologrambarberare berättar om en mördad familj. Det är uppgiften: ett värdigt minne och hjälp att förstå rasismens och antisemitismens förödande kraft. Eller kommunismens och den ryska imperialismens destruktivitet – från Gulag och Holodomor till anfallskriget på Ukraina.

Gerard Gbeyo i Klippan. Björn Söderberg i Sätra. John Hron i Kungälv. De är del i vad Tidölaget väljer att blunda för.

Världen över, nu tydligt i Kremls historiefalsarium, pågår kamp om nationers minne. Den bulgariske författaren Georgi Gospodinovs Bookerprisade roman ”Tidstillflykt” (på svenska i mars) handlar om den minnesmilitarisering populister ägnar sig åt när de tvagar ”sina” folks historier (8/6/23 GP). Om så från juntornas skugga i Sydamerika, medlöperi i Förintelsen, kulturrevolutionen i Kina. Nyligen ”missade” den republikanska presidentkandidaten Nikki Haley att nämna slaveriet som orsak till amerikanska inbördeskriget. Ändå är det få saker som gör att jag känner mig så främmande i det intellektuella Sverige som mitt intresse för minneskultur.

ANNONS

Tacka dina lyckliga stjärnor för att vi slapp den totalitära pesten. Men ironin att Sverige lever med självbilden av att vara planetens oskuld när ett parti grundat av nazister är med och styr är tjock som skånskt ister. Det är som om historien inte berör oss. Stockholm stad gav avslag på snubbelstenar med motivering att de var skrämmande och inte relevanta (till sist fick de tillstånd). Efter beslutet om ett svensk Förintelsemuseum argumenterade filosofen Torbjörn Tännsjö i en bisarr artikel mot museet eftersom det tydligen är ”meningslöst” och ”trivialiserar” Förintelsen att berätta enskilda öden och minnen (Fokus 14/9/22).

Visst är det fint att gå på svenska trottoarer och läsa inskriptioner som ”Här träffades H och L 7 april 2023”. Men låt den svenska rasismens offer få sina gatstenar också. Gerard Gbeyo i Klippan. Björn Söderberg i Sätra. John Hron i Kungälv. De är del i vad Tidöpartierna väljer att blunda för.

Och vem vet. Om vi under 2024 oftare böjer oss mot blänk i marken – då kommer kanske detta utkantsland närmare frågor som är angelägna i resten av världen.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”The Soviet century” av Karl Schlögel och ”DDR bortom muren” av Katja Hoyer

LÄS MER:SVT är dåliga på att dölja sin chauvinism

LÄS MER:Trots alla ”aldrig mer” svek universiteten judarna

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS