Jo – något är på gång i filmpolitiken. Under året får vi sannolikt se den rivas upp. Det tisslas om slopade konsulenter. Det tasslas om att ”smal film” kommer drabbas, men även att stödet som gynnar ”kommersiella” filmer slaktas. Och det är välkänt att Sverigedemokraterna skrivit fräna filmmotioner. Och partiet har visat att de menar allvar med att driva igenom sin politik.
Men redan nu kan jag svara varför vi som regelbundet skriver om film är ”tysta” om detta: Vi skriver inte som Bergdahl om rykten och drar slutsatser utifrån dem. Särskilt inte utifrån märklig historieskrivning om det senaste decenniet på SFI.
Bergdahl är bekymrad för vad som ska hända med ”armlängds avstånd” när SFI omstöps på direktiv av SD. Samtidigt kan han i samma text påstå att förra VD, den av branschen så kritiserade Anna Serner, genomförde ett ”framgångsrikt jämställdhetsarbete”. Det är att vara ignorant både för siffror som inte direkt skriker om förbättring – liksom för filmarbetares upplevelse av kulturens frihet.
Vi ignorerades, svartmålades och portades från debatter. Ändamålen helgade ju medlen.
Sommaren 2021 publicerade Myndigheten för kulturanalys rapporten ”Så fri är konsten”. Som slog fast att makten inte höll armlängds avstånd (GP 12/6/21). Bidragsgivare som Svenska Filminstitutet integrerade inte målen i verksamheten utan att i för hög utsträckning påverka sökande. Utredarna menade att när konsten fick i uppdrag att leda till ”vissa samhällseffekter” så började kulturen bedömas på andra grunder än kvalitet. Bidragssökande hos SFI visade sig bli alltför mottagliga för styrning. Man konstaterade att politiker och tjänstemän behövde vara mer noggranna med hur de formulerar sig i kommunikation och information.
Till detta kan läggas, apropå Bergdahls egenskrivna såpa av de händelser som pågått kring SFI:s styrelse och VD hösten 2023, att styrelsen även under Serner a) innehöll de entreprenörer han ogillar så mycket och b) saknade filmkompetens (GP 9/20/23). Men då brydde sig inte Bergdahl om saken. (När det gäller fantasier om en styrelse som sparkar en VD på dagen för att hon en gång i tiden ledde en medieutredning är det väl på sin plats att påpeka att personer med tidigare tunga uppdrag i kulturen inte bör sprida ogrundade påståenden).
De få filmpennor som påpekat hur illa ställt det varit med armlängds avstånd och styrelsens filmkompetens under 2010-talet anklagades för att ogilla målen när vi pekade på riskerna. Vi skrev att det fanns ett parti i Sverige som gladeligen skulle använda samma medel som Serners SFI och samma brist på armlängds avstånd, men med annan politik. Vi ignorerades, svartmålades och portades från debatter. Ändamålen helgade ju medlen.
Resultatet, som jag skrev om för ett år sedan (apropå Bergdahls påstående att det skulle vara tyst om den politiska riktningen kring filmen) är öppet mål för SD i kulturpolitiken (GP 3/1/23). Bergdahl skriver att han inte i ”den värsta mardröm” kunde föreställa sig den här situationen. Med tanke på varningarna som funnits om statlig filmpolitik, apropå innehållet i rapporten ”Så fri är konsten”, borde det vara en ögonöppnare i svenskt kulturliv att personer som engagerat sig livet igenom i film inte tycks ha tagit till sig allvaret.
Men jag lovar Bergdahl att när det finns konkreta saker att gå på, då kommer vi som skriver om och har skrivit om faran med armlängds avstånd i kulturen – oavsett ideologin som drar i trådarna – att återvända till ämnet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Svensk film har värre problem än Guldbaggen
LÄS MER:SVT är dåliga på att dölja sin chauvinism
LÄS MER:Snart kan svensk film bli knashögerns lekstuga
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
