Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson under partiets kommun- och regionkonferens i Karlstad i december.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson under partiets kommun- och regionkonferens i Karlstad i december. Bild: Tommy Pedersen/TT

Hynek Pallas: Kulturpolitiken är vidöppet mål för SD

Kulturpolitiken har länge varit central för SD:s etnonationella samhällsvision, men det är också ett öppet mål i nuläget. Om vi på allvar hade diskuterat 2010-talets kulturpolitik så hade det varit omöjligt för dem att nu göra sig till de nya företrädarna för principen om armlängds avstånd, skriver Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Det var väl det nyss avslutade fotbollsmästerskapet som spökade i huvudet när Expressen i mellandagarna avslöjade Sverigedemokraternas inflytande över regeringens kulturpolitik (29/12/22). Men termen som kom för mig var från sportens värld: Öppet mål.

Det är ingen en hemlighet att SD, liksom delar av Moderaterna och Kristdemokraterna, anser att den tidigare kulturpolitiska linjen i Sverige har varit ”vänstervriden”. Att SD avskyr de jämställdhets- och mångfaldsmål som sedan länge är inskrivna i kulturinstitutionernas uppdrag. Och nu har SD – genom att hävda att det innebär att hålla principen om ”armlängds avstånd” – aviserat en översyn av dessa.

Att attackera dessa mål hade dock varit svårare om vi hade haft en ordentlig uppgörelse med vissa av de metoder med vilka de genomfördes under 2010-talet. Det ironiska är nämligen att både Tidögänget och tidigare styre blandar samman mål och medel för sina syften.

ANNONS

”Så fri är konsten” slog fast att makten inte höll armlängds avstånd till kulturen.

Sommaren 2021 publicerade Myndigheten för kulturanalys en rapport som borde ha lett till ordentlig debatt kring kulturpolitiken. ”Så fri är konsten” slog fast att makten inte höll armlängds avstånd till kulturen. Bidragsgivare som Kulturrådet och Svenska Filminstitutet integrerade inte målen i verksamheten utan att de i för hög utsträckning påverka sökande. Utredarna menade att när konsten fick i uppdrag att leda till ”vissa samhällseffekter” så började kulturen bedömas på andra grunder än kvalitet. Bidragssökande – i synnerhet hos SFI – visade sig bli alltför mottagliga för styrning. Man konstaterade att politiker och tjänstemän behövde vara mer noggranna med hur de formulerar sig i kommunikation och information.

Vad rapporten inte talade om var hur det kunde bli så här, och vilka de långsiktiga riskerna var.

2018 läckte ett brev som Film & Tv-producenternas ordförande Eva Hamilton hade skrivit till Svenska Filminstitutet. Den tidigare SVT-chefen kritiserade SFI för att de planerade att kräva en ”värdebaserad utbildning” för upphovspersoner som ville söka stöd.

Det skrevs några arga ledartexter. Men i stället för diskussion om hur Filminstitutet i åratal hade styrt med liknande krav och pekpinnar – eller om de ”mångfaldscheckar” som krävdes i teatervärlden – följdes händelsen av att SFI:s VD Anna Serner på filmfestivalen i Cannes hotade öronmärka 100 procent av stödpengarna till kvinnliga filmskapare om filmbranschen inte uppnådde ett 50/50-mål till 2020. Serner flankerades på scenen av dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke.

ANNONS

Vi var några få som likt Hamilton pekade på vad den här situationen kunde innebära under en annan regeringskonstellation – obligatoriska utbildningar i det svenska kulturarvet för att få tillgång till filmstöd eller hot om andelen ”etniska” svenskar i film – och underströk hur den bristande principen om armlängds avstånd i sig kunde bli ett slagträ.

Sverigedemokraterna har länge varit öppna med att kulturpolitiken är en central del i deras etnonationella samhällsvision.

Ändå uteblev större ramaskri från kulturvärlden. Varför? Den som lyssnade till ”kommunikationen” – som Myndigheten för kulturanalys skulle kalla det några år senare – när Serner talade förstod bättre. ”Det är bara mediokra män som klagar” meddelade hon i Almedalen (14/8/18 Expressen). Att kritisera tveksamma metoder för goda föresatser gjorde att du riskerade att se ut som motståndare till goda föresatser. Inte som motståndare till tveksamma metoder. Få vill hamna i den sitsen. Inte i den lilla kulturbranschen, där konstnärer och frilansskribenter lever ekonomiskt osäkert och minglar på samma svenska champagneterrass i Cannes.

Att för den svenska kulturens, och den långsiktiga kulturpolitikens, skull ta ”Så fri är konsten” på allvar hade inneburit genomlysning av vad som gått snett. Och hur man kan behålla viktiga demokratiska värderingar i kulturinstitutionernas uppdrag utan att bidragssökande ska uppfatta samhällseffekter som viktigare än konstnärlig kvalitet. När jag i höstas frågade Anette Novak, Anna Serners efterträdare på SFI, om saken under ett panelsamtal på Stockholms filmfestival – fanns möjligen en rannsakande intern debatt? – tonades rapportens slutsatser i stället ner.

ANNONS

Men hade öppna, självkritiska samtal uppstått hos bidragsgivare och på kultursidor skulle Sverigedemokraternas metod för att styra Tidöregeringens kulturpolitik seriöst försvårats. Det var nämligen inte de rödgröna som rensade ut begreppet ”konstnärlig kvalitet” ur målformuleringarna utan 2009 års Kulturutredning – tillsatt av den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Som skribenten David Karlsson, tidigare sekreterare i utredningen, skrev i en kritisk debattartikel för DN redan samma år (16/2/09) så saknade den inte bara kvalitetsmål – principen om armlängds avstånd hade också städats bort.

Vill man söka rötterna till mätbarhetsivern som uppstod i 2010-talets kulturliv – där rätt kön bakom kameran och rätt hudfärg på teaterscenen blev viktigare än kvalitet för bidragen – är det snarare här än i Miljöpartistisk kulturtalibanism fröet står att finna. Och ironin i att just Bah Kuhnke ignorerade vad kulturchefer som Serner ägnade sig åt blev desto tjockare som det var just Bah Kuhnke som lät skriva in armlängds avstånd i museilagen 2016.

Att för den svenska kulturens, och den långsiktiga kulturpolitikens, skull ta ”Så fri är konsten” på allvar hade inneburit genomlysning av vad som gått snett.

Behovet av en diskussion handlade alltså om en svår men inte ny balansgång i kulturpolitiken. Men också om att bredda perspektivet från att de rödgröna ägnat sig åt social ingenjörskonst. Och det innan någon kom för sig att utnyttja detta argument för att driva igenom sin egen identitetspolitiska kultursyn.

ANNONS

För Sverigedemokraterna har länge varit öppna med att kulturpolitiken är en central del i deras etnonationella samhällsvision. Så sent som i november la de ännu en motion där ”kulturarvsfilm” påstås vara ”fundament i ett sunt samhällsbygge”. (Motion 2022/23:973). Armlängds avstånd kan heller inte sägas vara deras paradgren – i december tog Björn Söder till Twitter för att basunera ut att politiker ska detaljstyra kulturen.

Om vi hade lyft det goda och det dåliga med 2010-talets kulturpolitik seriöst – om makthavare och kultursidor förmått se sig i spegeln åtminstone efter ”Så fri är konsten”-rapporten – så hade det varit omöjligt för SD att göra sig till företrädare för ”armlängds avstånd”. Att få sina utrensningar av demokratiska värderingar ur kulturpolitiken att te sig som det principfasta och neutrala.

Men här är vi nu.

För att låna en annan term ur sportens värld med mångbottnad betydelse: Well played.

Kanske inte så svårt när målet stod vidöppet.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Skansennationalismen är tillbaka

LÄS MER:Diktaturarvet har satt djupa spår i slovakernas samhällstillit

LÄS MER:Sverige är inte fredat från antisemitismens farsot

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS