Synagogan i Göteborg som kärleksbombades efter en attack i december 2017.
Synagogan i Göteborg som kärleksbombades efter en attack i december 2017. Bild: Nora Lorek/ TT

Hynek Pallas: Sverige är inte fredat från antisemitismens farsot

Svenskar tror sig vara skyddade mot Förintelsens historia för att vi inte varit del av den – men man kan inte som Liberalernas partiledare låtsas som att man inte kan veta något för att man inte var där. Vi måste titta på Europa för att förstå problemen med bristfällig kunskap kring antisemitism, skriver Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

I veckan rapporterade Dagens ETC att regeringen inte skulle förlänga de bidrag som Svenska kommittén mot antisemitism regelbundet har fått sedan 2014 för att utbilda unga (2/12).

Beskedet kom uppenbarligen som en kalldusch för kommitténs ordförande Willy Silberstein. Likt många andra noterade han att detta sker inte långt efter att Sverigedemokraterna hotat dra in stöd till Civil Rights Defenders. Och så sent som i september attackerade SD-företrädare public service efter det att Silberstein kritiserat partiet i ett program.

De som försvarat regeringens beslut menar att det var tidsbegränsade stöd. Kulturministern hänvisade till Forum för levande historias arbete. Men vem avslutar stöd i pågående projekt i känsliga ämnen utan att kommunicera om hur sådant ska fortskrida?

ANNONS

Det finns anledningar att se på historien och på andra delar av Europa för att förstå problemen med bristfälliga kunskap kring antisemitism och Förintelsen. Efter Hédi Frieds bortgång skrev jag om kommunistdiktaturernas aktiva ointresse för vilka som hade varit Förintelsens offer, på platserna där flest offer kommit ifrån (GP 26/11).

Det här var inte bara en sorg för dem som berövades möjligheten att minnas värdigt. Under de decennier som har gått sedan murens fall har flera länder i regionen haft beklagligt svårt att inkorporera minoriteter i sitt nya nationsbygge när detta har fått etnonationell grund. Det senaste året har jag djupstuderat och rest i lilla Slovakien. Ett land där stora delar av befolkningen stöttade krigsårens klerikal-fascistiska regim och deras benhårda antijudiska lagar – och mordet på drygt 70 000 av landets 89 000 judar. Romerna klarade sig bättre, och tillsammans med ungrarna utgör de i dag två minoriteterna uppåt tio procent av befolkningen vardera.

Svenskar tror sig ibland skyddade mot Förintelse-historien för att vi inte varit del av den – men man kan inte som Liberalernas partiledare låtsas som att man inte kan veta något för att man inte var där.

Men när det demokratiska Slovakien skulle formas efter skilsmässan från tjeckerna 1993 gjorde man det med en författning som betonade nationens etniskt slovakiska karaktär. Inte så mycket ett nationalistiskt brott mot det socialistiska förflutna som många tror, utan i linje med den tidigare regimens populism. Det här hände på olika vis i tidigare kommunistregimer. De nya staterna vände sig till ett mytiskt förflutet på vilket man skulle bygga nytt. En etnonationell grund där exempelvis ”det ungerska” i Ungern – om så ungrare i andra länder och en dröm om ett förlorat Storungern – hierarkiskt stod över minoriteter som på nåder fick samsas i den stat som tillhörde ungrare. Eller tjecker, slovaker och polacker.

ANNONS

Antisemitismen är obehagligt närvarande. I Slovakiens andra stad Košice träffade jag den närmast museala spillran som är den judiska församlingen i dag. 250 personer. 11 000 före kriget. Mannen jag talade med kämpar emot bygget av ett ordentligt Förintelsemonument i staden. Av rädsla för att det ska öka antisemitismen.

Under tryck från EU har dessa länder med myrsteg och under stor vånda börjat inkludera ett värdigare Förintelseminne. Tyvärr saknas ofta erkännandet av det egna folkets delaktighet i övergreppen. Den slovakiska statsvetaren Dagmar Kusá har visat hur detta skapar vad hon kallar för ”minneshål”, som i sin tur utgör hinder för moderna demokratier. I en akademisk artikel där Kusá har studerat migrationskrisen i Centraleuropa liksom ländernas minoritetsdebatter hävdar hon att roten till ländernas demokratiska brist är exkluderande syn på medborgarskap. (”Memory Holes and the Democratic Project: Impacts of the Abuse of Memory on the Quality of Democracy in Central Europe", 2018).

Detta präglade de nya regimernas nationella visioner efter 1990 och hur institutioner för inkludering och minnesvård formades. Det har haft seriös inverkan på ländernas bristande sociala sammanhållning, på tolerans och mellanmänsklig tillit.

Liksom på acceptansen av diskriminering: i östra Slovakien lever hundratusentals romer i kåkstäder och misär medan regeringen förskingrar europeiska fondpengar som ska gå till dem. Tjeckien har under flera år haft en diskrimineringsombudsman som sprider rasism om romer och muslimer. Ungern censurerar hbtqi-information – och likställer sådant med pedofili.

ANNONS

Under helgen visar det sig även att det nya rödgröna styret i Stockholm stad strukit ordet ”antisemitism” ur en skrivning om arbetet mot rasism i sin budget.

Den inkluderande, etiskt värdiga demokratin tar stryk av detta. Kusá och demokratiforskare visar att manipulationen av det kollektiva minnet och dess brister har skapat en klyfta mellan generationerna. Och en ung generation som blir alltmer polariserad. Städernas unga liberaler kan, som i Bratislava efter ett terroristmord på två homosexuella män i oktober, gå ut och demonstrera. Medan landets konservativa katoliker och ytterhöger samtidigt demonstrerar ”för familjen”. Det är ofta unga röster som bär fram fascistpartier (medan de gamla kommunistpartierna förväntas dö med pensionärsgenerationen).

Har detta med Sverige att göra? Att svenskar inte som Centraleuropas befolkning har egen skuld att göra upp med betyder inte att Kusás slutsatser saknar bäring. Tvärtom: Sveriges goda toleranssiffror – motsatsen från tjeckiska och slovakiska – och landets undervisningsarbete citeras som rätt väg.

Att då läsa SD-motioner som den Kolbjörn Gowallius nyligen tittade närmare på för Arbetets räkning (2/12) är otrevligt. Den övergripande tanken i motionen som inlämnades i slutet av november, med ändringar partiet vill göra i regeringsformen, är att Sverige ska luta sig mot Ett svenskt folk. En etnisk mononationalism som vill se ”omvänd rasism” (mot ”svenskar”) som diskrimineringsgrund men slopa minoriteters rättigheter. Assimilering och besatthet vid ”svenskheten”. Regeringsformen ska ha en portalparagraf med en berättelse ”om Sverige som land och svenskarna som folk”. (Motion 2022/23:1001).

ANNONS

Ungern censurerar hbtqi-information – och likställer sådant med pedofili.

Svenskar tror sig ibland skyddade mot Förintelse-historien för att vi inte varit del av den – men man kan inte som Liberalernas partiledare låtsas som att man inte kan veta något för att man inte var där. För lika snabbt som Sverige integrerat kunskap i skolor och institutioner, lika hastigt kan vi bli av med den. Antisemitism är en farsot vars vindar kommer från flera håll. Kanye West, eller Ye som han nu kallar sig, en av världens största och bland svenska ungdomar beundrade rappare, sprider den. På sociala medier som Tiktok exploderar den. SD-företrädare förnedrar Anne Franks minne och sparkas sedan uppåt i partiet. Dess förekomst i olika invandrargrupper är dystert belagt.

En kartläggning av antisemitism på Stockholmsskolor från i år är obehaglig läsning – och slår fast att kunskapsnivåerna sjunker och att det måste till långsiktigt strukturellt arbete (SvD 3/12). Alltså motsatsen till att stöd går upp i rök. Att det, som i fallet med SKMA, måste till granskningar och massiv kritik för att kulturdepartementet ska börja backa.

Under helgen visar det sig även att det nya rödgröna styret i Stockholm stad strukit ordet ”antisemitism” ur en skrivning om arbetet mot rasism i sin budget. Samtliga partier till höger och vänster måste hålla vikten av kontinuitet i just denna fråga i huvudet. Att SD – ett parti kantat av rasism och antisemitism – är olämpliga att handskas med den värdiga demokratins hörnstenar är dock uppenbart. Men oförmågan hos Tidöavtalets övriga partier säger tyvärr också något om deras visioner för Sveriges framtid.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Frieds död minner om hur få vittnen som finns kvar

LÄS MER:Bara icke-vita musiker döms för sina texter

LÄS MER:Mannen som rymde från Auschwitz glömde aldrig

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS