I november undertecknade några av världens främsta rappare ett öppet brev till det amerikanska rättsväsendet med krav om att sluta använda raplyrik som bevis. Bakgrunden är att musiker och skivbolag, som Atlanta-baserade YSL records, åtalas för gängaktivitet med texter som grund. Amerikanska domstolar är inte ensamma om att lyssna på rap som vore det dagböcker – låtar om drive-by-skjutning reciteras även av svenska åklagare.
Diskussionen om äkthet, autenticitet, i konsten är gammal och flammar upp ofta kring autofiktion i finlitteraturen. Men det är svart kultur som alltid har gått svår lina mellan medelklasskonsumenten – som vill ha musik med varningsetikett och en bit gata – och de negativa delarna av att betraktas som autentisk: ”Rytmen i blodet”, texter som inte ses som konst.
Liknande gäller för all del viss ”vit” musik också. Ta den hippa svenska countrypubliken. Deras amerikanska stjärnor ska födas i en husvagn där en tandlös hillbillysläkting växlar mellan att förgripa sig på dem och lära ut banjons hemligheter. De gillar Johnny Cash och ogillar linedance på Öland.
Även countrygenren har haft det knepigt med etnicitet, som med geniet Kinky Friedman. Trots, eller möjligen på grund av, att han spelat in den bästa (antagligen enda) countrylåten om Förintelsen – ”Ride 'em jewboy” – betraktas Kinky som en anomali. Själv sammanfattade han känslorna för rednecks i dängan ”They ain’t making jews like Jesus anymore” (”We don’t turn the other cheek like we did before”).
Nyligen fick jag en underhållande påminnelse om äkthetens knepighet på Stockholmsklubben Fasching. På scen stod gospelbandet Staples Jr Singers. Framför dem hade stans hipsters tryckts in. Det skulle visa sig att de inte var ensamma.
Det är svårt att vara mer äkta än Staples Jr Singers. De började sjunga 1975, en fattig prepubertal syskonskara i Aberdeen, Mississippi. Sålde sin LP från trädgården. I dag betalar samlare guldtackor för den. Så när David Byrnes coola bolag Luaka Bop återutgav skivan och satte bandet på ett flygplan – första gången för flera av dem – köpte många biljett utan att ha hört musiken.
Bakgrunden är att musiker och skivbolag, som Atlanta-baserade YSL records, åtalas för gängaktivitet med texter som grund.
Publiken fick sig en överdos redan av scendekoren. Ritad med spritpenna! Kanske hade den suttit i en flottig juke joint?! När Annie Brown Caldwell, det på alla sätt tyngsta syskonet i juniorskaran, sen wailade fram berättelsen om hur deras hus brann ner kunde man riktigt se publiken lapa upp misärporren.
Så hände det roliga. Staples Jr Singers är, förstås, tokreligiösa. En kristendom som den här sortens svensk mest sväljer när det gäller svart musik. Man går inte i kyrkan i Svedala. Men bokar in sig för att ”uppleva” en Harlem-gudstjänst under New York-resan.
Men då, mitt i ”I’m looking for a man from Galilee”, överräcker Caldwell mikrofonen till fyra Ebba Busch-kloner som manifesterat sig framför scenen. Konserten flyttar – med väldigt tunn vit stämma, cowboyhatt och Moderatglasögon – in på ett väckelsemöte hos Hillsong.
Bandet är förtjusta. Publiken – som inte bangar för tröjor med ”Bikers for Christ”-tryck men har rätt lite till övers för Norrortspendlare för Jesus – förvirrade. Och irriterade. Livets ord-sångerskor pajar inte bara äkthetspatinan; de påminner om att religion kan komma med mer än autentisk misär – som unkna värderingar kring abort.
Det finns inga enkla sanningar om äkthetsspelet i kulturen. Däremot många dubbla måttstockar. Vissa får man påminna om att Johnny Cash bad förbön med Carola – men ingen åtalade honom för att han sjöng om att skjuta män bara för att få se dem dö.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Frieds död minner om hur få vittnen som finns kvar
LÄS MER:Recension: ”Låtskrivarkonsten” av Bob Dylan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
