Dags för Guldbaggegala och glitter. Men för arrangören Svenska Filminstitutet förefaller framtiden osäker. Då syftar jag inte på den förvirrade mediedebatten om kvällens Guldbaggar till skådespelare. En ny regel exkluderar alla som inte är skådespelarutbildade och filmerfarna. Begriplig medial upprördhet följde, främst på Sydsvenskan (8/1), det fanns inget att invända mot de gamla reglerna som uppmanade till att väga in sådana aspekter. Men om Filminstitutets framtid är det tyst.
Det är ingen nyhet att de försenade direktiven för en filmutredning sannolikt kommer att förändra den svenska filmens villkor. Sedan SD blev avgörande för regeringsmakten genomfördes i våras en betydelsefull kulturpolitisk tillsättning. Ny styrelse på Filminstitutet och till ordförande ”superentreprenören” Gunilla von Platen, ”känd från TV” och mångmiljonär sedan hon avyttrat sitt framgångsrika och skandalomsusade bemanningsföretag. Hon omges av en skara med en sak gemensamt: Ingen har någon närmare erfarenhet av den svenska filmens verklighet.
Första stora beslutet var att på stående fot skicka iväg institutets vd Anette Novak. Hon hann vara chef i mindre än två år. Novak ställdes in i den växande raden av diverse myndighetschefer som nu byts ut. Hennes sannolika brott var att hon var den förra regeringens medieutredare. Hon hade också uttryckt ambition att fortsätta föregångaren Anna Serners framgångsrika jämställdhetsarbete. En ambition som regeringen inte delar.
Det är värt att påminna om SD:s riksdagsmotion förra hösten om svensk filmpolitik (2022/23:973). Stopp för ”ökad vänsterpolitisk detaljstyrning via Svenska Filminstitutet” (Läs jämställdhet och mångfald). Nu ska det bli filmer ”som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet” och som ska ”bidra till stärkt gemenskap och sammanhållning i Sverige”.
Nästa steg i Filminstitutets Golgatavandring blev tillsättandet av Åsa Sjöberg som tillförordnad vd. Hon är förstås rejält vaccinerad mot kultur i kommersens häxkittlar sedan ett långt yrkesliv på Strix och TV4. Reklamfinansierad verksamhet med grundprincipen att ge folk vad folk vill ha. Närmast oavsett form eller innehåll. Hon ska nu, åtminstone rent formellt, försvara kvalitetsbegreppet som den statliga filmpolitiken, än så länge, vilar på. SVT:s dramachef Anna Croneman aktualiserade i en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter (14/9) hur många som kritiserade filmavtalet och önskade statlig politik nu får skörda beska frukter. Jag kände mig mer än träffad. Men inte ens i den värsta mardröm kunde jag föreställa mig den nuvarande bisarra parlamentariska situationen, byggd på demokratisk principlöshet och liberal härdsmälta. SD äger makten. De går under namnet ”regeringsunderlaget”. Vad åtta av tio röstberättigade svenskar tycker är satt ur spel.
Nej, en bantad lättstyrd myndighet med begränsade resurser och uppgift att sortera rätt sorts filmiska dalahästar skymtar vid horisonten.
Så vad väntar? Direktiven för den nya filmutredningen är enligt rykten under bearbetning i vår informella regering, det så kallade samordningskansliet där diverse karriärister med särskilda löneförmåner fattar besluten. Sannolikt blir resultatet att utredaren beordras att snabbt utreda fram att det är dags att fimpa Filminstitutets självständighet som grundar sig på dess stiftelseform.
Tidö-avtalet påstår att armlängds avstånd ska gälla inom kulturpolitiken. Praktiken från regeringsunderlaget säger något annat. Principen låg förstås också till grund för Filminstitutets stiftelseform där personer som Harry Schein och Jörn Donner med all rätt menade att de visste bättre än Gunnar Sträng vilken svensk film som var av kulturellt värde.
Nej, en bantad lättstyrd myndighet med begränsade resurser och uppgift att sortera rätt sorts filmiska dalahästar skymtar vid horisonten. Åsa Sjöberg får förmodligen uppdraget att sparka såväl jämställdhetsivrare som mångfaldsförespråkare tillsammans med andra misstänkta personer innan en ny SD-acceptabel VD för ett vingklippt Filminstitut presenteras. Då med fokus på nationalism och Guldbaggegalor.
Så tillbaka till kvällens festligheter. När Harry Schein skapade Guldbaggen 1964 delades det ut tre baggar (Bästa regi, bästa manliga och kvinnliga skådespelare). Nu är det runt 20 i diverse kategorier. Sannolikt blir effekten av den senaste egenartade debatten att ännu en dyker upp; Guldbagge för bästa amatörinsats.
Att tanken med skådespelarprisets begränsningar gynnar mainstreamfilm med Mikael Persbrandt med flera och missgynnar det som än så länge är Filminstitutets uppgift; att lyfta fram sådana filmer som ”Paradiset brinner” där de unga amatörerna tillsammans med regissören Mika Gustafson får skådespelet att glöda, är uppenbart. Men för ett Filminstitut som redan 2015 införde sitt publikpris, där vi ikväll kan hålla tummarna (och rösta) för Beckfilm nummer 57, förefaller filmkvalitén och filmen som konstnärligt uttryck hänvisat till högtidstalen. Den SD-styrda skutan gungar mot kommersens rev när högervinden viner.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Filmfestivalens historia: Borttappade filmer, räknefel och oväntade succéer
LÄS MER:Snart kan svensk film bli knashögerns lekstuga
LÄS MER:Vi drunknar i film – då måste vi rädda filmkritiken
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
