Jenny Högström: Fel att kalla poesikritiken marginaliserad

Läget för lyrikkritiken är illa, åtminstone om man ska tro en enkät i senaste numret av Lyrikvännen. Jenny Högström tycker att det ger en orättvis bild av poesikritikens status på landets kultursidor.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Lyrikvännen firar sjuttio år med ett fint vitt nummer. Där publicerar de såväl en text från det allra första numret av kritikerlegenden Bengt Holmqvist som nyskrivna dikter av Tua Forsström – och en enkät om läget i lyriken. På kuppen lyckas de göra Jonas Thente förbannad (DN 19/2).

Ja jag vet, rubriken på Thentes text var såklart en riktig klickis – men faktum är att poesi väcker känslor. Själv ådrog jag mig rasistiska mejl efter att ha skrivit om tidskriftens Tidöavtalsdikt i somras. Så jag vill ge en heads up till mina trogna läsare för nu har kollektivet skrivit ett tillägg som säkert kan smaka till det bittra morgonkaffet.

ANNONS

Okej men varför blev då Thente förbannad? För att personerna som svarat på enkäten körde det vanliga gnället om hur marginaliserad lyrikkritiken blivit. Förut fick den minsann mer utrymme. Osv etc mm.

Men, som han påpekar är det inte riktigt sant. Poesin har och har haft sin givna plats. Sist jag räknade blev jag glatt överraskad av utbudet på landets kultursidor: det recenseras mer än vad man tror. Och ofta är de som recenserar poesi på kultursidorna även tongivande kritiker. Vår egen Mikaela Blomqvist. Athena Farrokhzad eller Anna Hallberg i DN. Och så vidare.

Att mindre förlag inte blir recenserade i samma utsträckning som de största, som Marie Pettersson, förläggare på Ellerströms och medlem i Lyrikvännens redaktionsråd påpekar är dock en generell sanning. Liksom att den översatta litteraturen får stå tillbaka för den svenska.

Hur det ser ut mellan Valerie Kyeyune Backströms recension och UKON:s ”Jag är ingen mördare” på Norstedts låter jag däremot vara osagt.

Där brister bevakningen. Och inte blir samtalet vare sig bättre, bredare eller mer fördjupat av den pågående mediakrisen där ett flertal kulturredaktioner på mindre tidningar fått stryka på foten. Dala-Demokraten. Östgöta Correspondenten. Här kan i någon mån Lyrikvännens egen kritikavdelning råda bot. Liksom nätpublikationen Örnen och kråkan. Och kritikavdelningen i Ord&Bild.

Men den bespottade dagskritiken har något som ovan nämnda exempel inte har: läsare bortom de närmast sörjande. Jag föreställer mig till exempel att Rebecka Kärdes recension av Pierre Alferis ”Satans siren” på Relä förlag (DN 8/1-24) har betydligt fler läsare än boken itself – även om jag varmt kan rekommendera den. Detsamma gäller högst troligen för Mikaela Blomqvists recension av Helena Österlunds bok ”Om det fanns en plats som var min” på Nirstedt/Litteratur eller Fredrik Nyberg av Steinar Opstad på Ellerström.

ANNONS

Hur det ser ut mellan Valerie Kyeyune Backströms recension och UKON:s ”Jag är ingen mördare” på Norstedts låter jag däremot vara osagt.

Dagskritiken har inte sällan ett tilltal och ett temperament, en stilistisk schvung som vi inte alltid, ärligt talat, hittar i de längre texterna. Om inte annat så borde den eftersträva det.

Nu har inte mindre än två svenska diktsamlingar blivit nominerade till Nordiska rådets litteraturpris 2024 (Johan Jönsons ”Nollamorfa” och Gunnar Hardings ”Minnen från glömskans städer”).

Själv läser jag mer poesi än på länge. Franskt, svenskt, gammalt, nytt.

Sedan läser jag Holmqvists sjuttio år gamla essä om varför vi läser poesi i nya numret av Lyrikvännen. Vad andas man för? frågar Holmqvist retoriskt. Men han lyckas ändå peka ut det lilla motstånd som först måste överbryggas. Den initiala ansträngning som poesiläsningen kräver. Eller med andra ord den förutsättningslöshet i vilken läsningen tar sin början. Jag skulle säga att det är som att lyssna på ett språk man inte riktigt kan, säg danska – och upptäcka att man faktiskt fattar något ändå.

Motstånd. Fokus. Ödmjukhet inför texten. Och inför läsaren själv. För till slut, skriver Holmqvist, ”behöver var och en sitt eget husapotek, och ingen annan än han själv kan bestämma över dess sammansättning.”

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:De drar ner brallorna på Tidöpartierna

LÄS MER:David Zimmerman: Louise Glück och sanningen

LÄS MER:På spaning efter 2020-talets litteratur

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS