I mitt vardagsrum hänger en lite taffligt målad tavla som avbildar tre kvinnor och tre män i medeltida dräkter. De befinner sig vid ett fält på väg in i en skogsglänta. Besökare som slänger en snabb blick på den brukar fråga om de dansar. Sedan ser de händernas bestämda grepp om de långa blonda håren, yxan som en av männen har i bältet, hur en av kvinnorna håller samman fingrarna i bön.
Bilden är med mig när jag läser Helena Österlunds tredje diktsamling och sjunde bok ”Om det fanns en plats som var min” där närheten ofta omärkligt glider över i våld, något som sker tack vare den försåtligt dansanta formen. Om Österlunds poesi tidigare har varit ordknapp och vertikal består den här av något som i stora sjok liknar prosa. Men rytmen är starkare och mer sjungande än i det två tidigare böckerna. Kanske gör det radbrytningen överflödig?
Temana är dock desamma. Österlund återkommer till jagets och kroppens gränser men också till de myter som leder bort från den allt för konkreta verkligheten. Så kan dikten beskriva hur jaget likt en läkare känner i en kvinnas mun med fingrarna: ”Det är tungans konsistens, tandköttets, gommens” bara för att några sidor senare påstå att rosens färg är ”Röd. Rött som läppkanterna, munnens inre, slemhinnorna och jag måste akta mig så att inte rosens blad torkar och faller av.”
Munnen förblandas med rosen men behåller ändå något av sitt faktiska verkliga vara. Dessa smutsiga bilder, där människa och hund till exempel jämkas samman med varandra, är kännetecknande för ”Om det fanns en plats som var min”. Österlund arbetar högst medvetet med motsättningarna och låter dikten befolkas av såväl Askungen och hennes glassko (”Den passade utan att något behövde skäras bort”) som Snövit och hennes äpple (”In med giftet”). Jag tycker mig också höra ekon från Höga visan och medeltida ballader. Penelope är såklart placerad vid sin väv.
Det är ett citerande utan skiljetecken som jag antar utgår från idén om att allt ändå redan är citat.
Det är ett citerande utan skiljetecken som jag antar utgår från idén om att allt ändå redan är citat. Men det klingande mötet mellan dans i en sal och en oroväckande fragmenterad kropp (”finfördelade skelettben”) känns väl nött, liksom bilden av texten som en väv. En traditionellt romantisk berättelse går med viss välvilja att skönja bland mystifikationerna men den är inte genomförd med tillräcklig konsekvens. Utforskandet av jagets rörelse i rummet säger mig inte mycket, även om här finns enskilda enkla meningar att tycka om:
”Vilken tröst att lägga sig på sängen och veta att sängkläderna är rena, inte nya, men rena, kanske inte lika rena som de skulle kunna vara, men tillräckligt rena för en sådan som jag”
När dikten börjar handla om jägare, ryggar och hovar skakar jag på huvudet. Motiven är desamma som i Katarina Frostensons ”Joner” från 1991. Det blir som citat av citat av citat. Att boken saknar metakommentar försvårar saken ytterligare. Hur ska jag förstå att denna poesi i så hög grad liknar – poesi?
För fyra respektive tre år sedan utkom Helena Österlund med två tjocka romaner som detaljerat och sakligt redogjorde för ett antal sexuella möten. På sätt och vis står de i direkt motsats till ”Om det fanns en plats som var min”, med dess polerade skönhet och upphöjda ton.
Samtidigt förenas böckerna i sin benägenhet att söka svar genom kroppen. Jag tror inte att några sådana finns att få.
LÄS MER:Recension: ”Katedral” av Raymond Carver
LÄS MER:Recension: ”Quelques mois dans ma vie” av Michel Houellebecq
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
