Det fanns en sånglek som jag hatade när jag var liten. Den hette ”Vi ska önska runt i ring” och gick ut på att hela klassen sjöng om att vi skulle önska runt i ring, för önska kostar ingenting. Varje barn fick därefter berätta vad de ville ha – en cykel! en häst! en hundvalp! – för att mötas av det försmädliga omkvädet: ”Men då måste du vara snäll, och vänta till julaftons kväll”.
Jag kommer att tänka på den när jag nu, en tisdagsafton i april, sätter mig för att lyssna på panelsamtalet ”Vilken stad vill politikerna ha?”, en utfrågning av två lokala kulturpolitiker och ett kommunalråd.
Med kulturpolitiker är det som det är. Hon kan vända sig hur hon vill, ändan är ändå alltid bak. Har hon för tydliga visioner får hon smisk för att hon inte håller armlängds avstånd. Kan hon inte på stört redogöra för W.G. Sebalds samlade utgivning och hur de olika verken förhåller sig till varandra anklagas hon för att sakna kulturintresse. Att någon ens ger sig in på området tyder på antingen dödsförakt eller en höggradig masochism.
Med det sagt är det något marängfluffigt över politikerna på Folkteatern. Man önskar helt enkelt runt i ring. Miljöpartiets Karin Pleijel – kommunalråd och på tillfälligt besök i kulturdebatten från sitt egentliga område miljö och klimat – pratar flera gånger om om det klimatneutrala Göteborg, hur omställningen ska få oss att konsumera kultur, i stället för ”en dålig konsumtion av varor”.
Kulturnämndens ordförande Pär Johansson – med ett fastfruset småleende som Cheshirekatten – inleder med några ord om att staden erbjuder möjligheter att mötas, ska vara spännande och levande, och vad roligt att det är så mycket folk som kommit hit trots att solen skiner.
Kulturnämndens vice ordförande Grith Fjeldmose – vänsterpartist, kulturpolitiskt erfaren och dessvärre den enda i trion som den här kvällen bottnar i frågorna – drömmer högt om kulturhus. Inte minst i ytterområdena. Det är urtjusigt alltihop.
Det är nästan så att man önskar politiker en enklare publik. För det finns ingen yrkesgrupp i detta land som tvingats bli så teknokratiska som just kulturarbetare, helt enkelt för att de inte överlever annars.
Ingen skugga ska falla över moderator Lis Hellström Sveningson som verkligen ligger på. Men till slut är det de frustrerade yrkesverksamma konstnärerna och verksamhetsledarna i salongen som, med ryggsäckarna tunga av erfarenhet, får syna ordmassorna.
Pengarna då? Hyreshöjningarna som äter upp eventuella höjda anslag? Vad är det som hindrar politiken att formulera om regleringsbreven?
Det är nästan så att man då önskar politiker en enklare publik. För det finns ingen yrkesgrupp i detta land som tvingats bli så teknokratiska som just kulturarbetare, helt enkelt för att de inte överlever annars. De kan varenda liten detalj om regleringsbrev, beslutsprocesser, anslag, kriterier och blanketter.
Och det blir som det alltid blir: politikerna pekar uppåt. Regeringen, blåbrun, och vi bara fritidspolitiker, ja ni vet.
Så visst, gärna klimatomställning, gärna kultur i stället för ”dålig konsumtion av varor”. Men kulturarbetare och ett aktivt kulturliv uppstår ju inte ur tomma intet bara för att man om och om igen upprepar ordet, som med Svarta Madame.
Å andra sidan: önska kostar ingenting.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vi kan lika gärna sätta byxor på Kajsa Anka
LÄS MER:Hatet mot transpersoner börjar likna en masspsykos
LÄS MER:Jag älskar att Göteborg har blivit en stad där allt förändras
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
