Rasmus Fleischer: Den tyska technofestivalen visar att musik är politik

Berghaininfluerade CTM-festivalen har under flera år visat hur musik kan vara politiskt relevant, och då inte bara som ursäkt för rockstjärnor att hålla brandtal på en scen. Det är uppfriskande, i en tid då Instagram ses som den primära arenan för politiska utspel, skriver Rasmus Fleischer.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Hur kan klubbmusik spela en politisk roll? Frågeställningen har länge återkommit på festivalen CTM, vars 25:e upplaga just gick av stapeln i Berlin. Men kriget i Gaza ställde denna gång frågan på sin spets. Några av de inbjudna artisterna valde att avboka sig själva med hänvisning till uppropet "Strike Germany", som riktar sig mot kulturpolitisk "McCarthyism" i Tyskland. Ännu några artister valde att medverka men att använda scenen för att ropa slagord eller vifta med flaggor. Betyder då detta att svaret är nej? Att ordlös musik som inbjuder till dans inte samtidigt kan vara politisk?

Från början, 1999, stod CTM för Club Transmediale: den nattliga delen av programmet på Transmediale, festivalen för datorbaserad konst. Sedan länge har CTM vuxit om sitt syskon och samtidigt vidgat sig mot att även omfatta ett rikt program av ljudkonst, panelsamtal och mer renodlade konserter. På årets program återfanns två kompositörer från Sverige, som har det gemensamt att de båda fastnat för klangen av kyrkorglar: Anna von Hauswolff och Kali Malone.

ANNONS

En fransk DJ som kallar sig Arabian Panther påstod i januari att han avbokats från Berghain enbart för att han stödjer den palestinska saken.

Steget kan tyckas långt från sistnämndas kyrkokonsert i Gedächtniskirche till den lika ikoniska technoklubben Berghain. Lägg därtill workshops om allt från samtida medeltidsmusik till hur musikens framtid kan förändras av kvantdatorer. Någon form av samlade begrepp krävs för en festival som ska omsluta allt detta. Två adjektiv som då kan ligga nära till hands är "experimentell" och "elektronisk" – men båda dessa har för länge sedan tappat all mening. CTM betecknar sig hellre som en festival för "äventyrlig musik" – och det äventyr som då åsyftas är i allt väsentligt en nattlig affär.

Det är under de långa nätterna på Berghain, samt på ytterligare ett par likartade klubbar, som CTM finner sin största och yngsta publik. Det var även på klubbnätterna – snarare än de dagtida seminarierna – som den politiska laddningen blev kännbar.

Uppladdningen i Berlins klubbscen hade börjat redan före CTM. En fransk DJ som kallar sig Arabian Panther påstod i januari att han avbokats från Berghain enbart för att han stödjer den palestinska saken. Den verkliga anledningen var att han spridit konspirationsteorier som förnekade Hamas övergrepp den 7 oktober och att det förekommit våldtäkter på musikfestivalen Nova. Men alla utspel skedde via flyktiga stories på Instagram, så resultatet blev mest en skriktävling mellan filterbubblor, allt medan institutionen Berghain stod tyst på sidan, mån om att värna det egna varumärkets mystiska aura.

ANNONS

Instagrampolitiken är djupt destruktiv. Det är sorgligt hur detta antisociala medium bibehåller sin funktion som primär plats för politiska utspel, både i klubbmiljön och i många aktivistkretsar. Mot denna bakgrund utmärkte sig CTM-festivalen positivt genom att argumentera öppet och välgrundat i frågor om yttrandefrihet, rasism och antisemitism. Framför allt gick CTM ut med en skarp kritik av nya regelverk som införts av Berlins kulturminister Joe Chialo, vilket skulle kräva att kulturinstitutioner för att få offentligt stöd måste bekänna sig till en definition av antisemitism som även innefattar "demonisering" av Israel. Förslaget har nu dragits tillbaka, men först efter att en rad artister hunnit avboka sig själva från CTM som led i en något oklar "strejk", utlyst på obestämd tid, riktad mot Tyskland som sådant.

Sammantaget blev det som en manifestation av musikens otillräcklighet.

Andra artister valde att använda sin medverkan på CTM till att visa solidaritet med palestinierna. Ett mindre lyckat exempel gavs av Divide & Dissolve, som spelar instrumental doom metal på uttalat antikolonialt tema och bokats av CTM till att ge en konsert på Berghain. Konserten kom dock endast till mindre del att bestå av musik. I stället ville bandets frontkvinna Takiaya Reed tala fritt ur hjärtat om sin frustration över mördandet i Gaza, men gled snart över i en lång och utstuderat vag utläggning om hur "det" är förbjudet att säga i Tyskland. Vad som inte fick sägas lämnades oklart. Takiaya Reed lade desto fler ord på att förklara varför det före henne personligen, som afroamerikan och Cherokee-ättling, nu kändes mindre viktigt att spela musik än att tala om Gaza. För att därefter ändå ta fram elgitarren och dra av ett par låtar – varför? Sammantaget blev det som en manifestation av musikens otillräcklighet.

ANNONS

Likväl har CTM-festivalen sedan ett antal år kunnat visa upp allt fler exempel på det motsatta: hur musik kan vara politiskt relevant, och då inte bara som ursäkt för rockstjärnor att hålla brandtal på en scen. Dansmusik och klubbkultur rymmer sin egen, ordlösa politik. Techno rymmer i sig en pågående dragkamp: erkänna och utveckla musikens afrodiasporiska och queera arv, eller stöpa den i former som passar en storskalig nattklubbsindustri?

Varje rytm har en mening på ett dansgolv. Dub, disco, dembow, kuduro, trance, jungle, footwork… En klubbnatt på CTM rymmer oändligt många möjligheter till kombination, vilket festivalen på senare år omfamnat genom sina allt mer globala bokningar. På rent musikalisk väg manifesteras mångfalden av sätt som rummet kan försättas i kollektiv, repetitiv rörelse på sätt som får var och en att upptäcka alternativa sidor av den egna kroppen. Som hos Sarah Farina, tanzaniska DJ-duon Golden Girl$$$ eller portugisiska kollektivet O Ghettão.

Det är redan sent på natten, det är som att våra kroppar gång på gång plockats isär och satts ihop på nytt, det finns bara dans, tanken på att stanna upp för att lyssna på brandtal vore absurd. Ändå sker det: för några få minuter saktar dansgolvet ner och ur högtalarna ljuder rösten av en åldrad palestinsk kvinna som besörjer sitt hemland i en sång på arabiska. Ingen kan missa budskapet, kvinnans sorg blåser rakt igenom våra vidöppna kroppar. Bara en kort stund, innan en ny rytm försiktigt tar sin början och leder vidare i ännu några timmars dansande utforskande av det känslospektra som även måste få rymma vrede och sorg. Så visade det sig trots allt möjligt att ge plats för Gaza på dansgolvet.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Brev till Carlos” av Eric Ericson och Susanna Ericson Wallstén

LÄS MER:Recension: ”Så var det med det” av Jan Emanuel Johansson

LÄS MER:Recension: ”Elon Musk” av Walter Isaacson

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS