Rasmus Fleischer: Recension: ”Så var det med det” av Jan Emanuel Johansson

Jan Emanuels självbiografi är en jag-tung tegelsten där anekdoterna om slagsmål och småstölder haglar tätt, medan mörkret snabbt spolas förbi. Rasmus Fleischer lyckas trots det få en inblick i hur ex-politikern blev både socialdemokrat och nationalist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Någonting händer i mitten av Jan Emanuels ofantligt tjocka bok. På de första drygt 300 sidorna återkommer ordet "jag" på om inte varje rad, så varannan. Visst är det en självbiografi, men varje biografi mår bra av att emellanåt vända blicken bort från sin huvudperson och ut mot den omgivande världen. Så sker knappt här.

Jan Emanuel har många anekdoter på lager och han vet att berätta dem. Läsaren bjuds på ett oräkneligt antal redogörelser för olika slagsmål och småstölder begångna i Uppland under 1980- och 1990-talen, varvade med varma personporträtt och snärtiga moralismer. Resultatet kan ibland påminna om de romaner som före detta kåkfararen Lasse Strömstedt gav ut på 1970-talet under pseudonymen Kennet Ahl. Med skillnaden att Jan Emanuels bok inte rymmer mycket av temposkiften. Det blir flåsigt.

ANNONS

Men i ett par mittenkapitel tar den jagtäta prosan ändå paus, till förmån för ett politiskt manifest. "En människa utan kultur", förklarar Jan Emanuel, är "ägd av mörkret", dömd att "bli en elitens tänkare". Vilken elit det rör sig om förblir oklart. Men kulturen som ska värnas är "vår svenska, europeiska, kristna kultur".

Jan Emanuels är socialdemokrat och han är nationalist. Socialdemokrat som i högersosse. Nationalist inte som i etnisk rensning, utan mer som i en avsaknad av politiskt intresse för världen utanför den egna nationen. Han fnyser åt internationellt engagemang, men ser gärna att staten tar över bankerna. Klimatet är en icke-fråga (eftersom den är global). Djurrätt är däremot viktigt: inga djur ska behöva lida i Sverige.

Sen blir det ytterligare några hundra sidor anekdoter, med gradvis färre småbrott och mer om att jobba på behandlingshem, driva företag och väljas in i riksdagen. Prosan rymmer knappt några årtal eller tidsmarkörer. Det är som att berättarjaget glider från sekel till sekel utan att själv påverkas av tidsandan, eftersom han vägleds av en tidlös moral.

Där började han ifrågasätta sin kriminella livsstil, inse att han "levt ett liv som parasit", att befolkningen består av "närande och tärande".

Trots att Jan Emanuel gick in i vuxenheten under tidigt 1990-tal, sätter krisåren och systemskiftet knappt ett enda avtryck i självbiografin. Han skildrar hur han hösten 1993 skickades till Väddö folkhögskola. Där började han ifrågasätta sin kriminella livsstil, inse att han "levt ett liv som parasit", att befolkningen består av "närande och tärande".

ANNONS

Jo, även jag minns 1993. Det där begreppsparet fanns överallt. Ekonomiprofessorn Bo Södersten hade just förklarat att "tärande grupper" är Sveriges problem. "Ni tär", skrålade sedan Ultima Thule i refrängen till en av den regniga sommarens största hitlåtar, som utan tvivel ljöd ur bandspelarna även på Väddö folkhögskola. Varifrån Jan Emanuel enligt egen uppgift gick ut 1993, samma år som han börjat; här får jag inte ihop tidslinjen.

Sen fick han praktik hos sossarna i riksdagen. Men slutade för den skull inte med butiksinbrott för att komma över kläder att sälja i sin egen klädbutik i Visby. Vad som skildras är alltså inte någon plötslig frälsning, utan en mer gradvis avveckling av den kriminella livsstilen.

Vad hade hänt om Jan Emanuel hamnat i fängelse under tiden? Om detta reflekterar inte förespråkaren av hårdare tag. Han lyckades ju komma undan varje gång han begick grövre brott.

Jan Emanuel nämner även en tids återfall i tungt knarkande, tiden efter att han vunnit ”Robinson”. Det vill säga mitt under hans framgångsrika valkampanj till riksdagen. Vad händer där? Hur gick tankarna? Läsaren får inget veta. Just här väljer Jan Emanuel att snabbspola förbi sitt eget mörker. Några rader senare har han åter tagit sig i kragen och fått "ett nytt liv genom Apotekets amfetamin". Bara att gratulera till att ADHD-medicineringen har fungerat så bra i hans fall. Här har det skrivits så att fingrarna glöder.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Jan Emanuel: Mest guld vinner

LÄS MER:Recension: ”Elon Musk” av Walter Isaacson

LÄS MER:Recension: ”Spelkungen” av Johanna Bäckström Lerneby

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS