17 år har gått sedan Lars Norén sparkade igång dagbokstrenden i svensk litteratur, men fortfarande sprutar förlagen ur sig privatlivslitteratur i strida strömmar. Och formen har muterat.
Läs exempelvis Selma Brodrejs (ETC) reaktion på att Aase Berg kallar henne ”en liten karriärklättrande kulturmedelklassfitta” i sin senaste dagbok ”Vi är framme snart”, efter att Brodrej skrivit en negativ recension av förra dagboken.
Brodrej skriver i en bisats om hur hon möter sin egen litteräre nemesis Björn Werner på en middag, dricker sig full och jämför honom med ett ex som dumpat henne på ett taskigt sätt. Det vill säga: själva artikeln innehåller ett rent dagbokselement, förvisso till för att illustrera att även Brodrej kan bli ledsen över dåliga recensioner, men faktum kvarstår: det privata och det professionella har blivit ett och samma.
Brodrej är arg för det där med ”fitta”, och kallar i sin tur Berg och hennes kompisar för ”vita kärringar utan verklighetsförankring”.
Om vi inte inser att dagböckerna är fiktion kommer detta att sluta med handgemäng.
Handskarna är officiellt av, och jag förstår båda parter. Brodrej menar att det är hårresande att benämna ett bokprojekt ”djupt feministiskt” och samtidigt kalla kritiska recensenter för fittor. Rimligt.
Samtidigt förstår jag Aase Berg, som misstänker Brodrej för att inte ha läst in sig på hennes tidigare litteratur innan hon ger sig till att kritisera dagboken. Brodrej försvarar sig med att hon läst och gillat ”Haggan” (2019), Bergs sprängattentat mot det borgerliga glasverandeäktenskapet, ur älskarinnans perspektiv.
Det räcker inte att ha läst den! Man måste läsa Aase Bergs poesi för att förstå vilken sorts penna som skriver dagböckerna. Att inte sätta sig in i ett författarskap innan man bara läser ”det man har framför sig” är oacceptabelt, det håller jag med om. Om Brodrej varit kunnigare om Berg hade hon förmått läsa dennas tillmälen på ett annat sätt, som inte blivit så privat. Okej?
Slipper jag nu att någon av er kallar mig ”tyckmycken bullfitta”? Stort tack på förhand!
Jag är själv nämnd i flera författares privatlivsverk – bland annat en av Marianne Lindberg de Geers dagböcker, i vilken hon utan lov beskriver en otäck scen ur min barndom. Men: Marianne skriver om ett minne som passar in i hennes dagboksprojekt.
Barnet i minnet var jag, men texten har ingenting med mig att göra. ”Jag” är bara stoff.
På samma sätt är Aase Bergs val att titulera en kritiker ”medelklassfitta” helt opersonlig, menar jag. Hon beskriver sin vrede över recensionen, och kritikern förvandlas från privatperson till symbol för allt som enligt Berg är dumt i huvudet. Om vi inte inser att dagböckerna är fiktion, och därmed fiktionaliserar alla som nämns i dem, kommer detta att sluta med handgemäng.
