Under mitt arbete som redaktör och mångårig skribent har jag utvecklat ett slags språklig överkänslighet. En slarvig formulering kan ge mig klåda. En dålig metafor får hjärnan att koka. Språkliga klichéer kan göra mig fly förbannad.
Språket är nämligen varken ett enkelt redskap för att förmedla information – eller en soptipp för halvsmälta tankar, uttryck eller bilder.
Med sina tjugofem år som publicerad poet, och en avsevärt mycket längre tid i litteraturens tjänst, har Aase Berg samlat på sig en hel del kunskap och färdighet om just språk. Hon har gjort sina 10 000 timmar kan man säga.
Att läsa henne fungerar med andra ord som ett utmärkt motgift till all form av språklig förslappning. Och från och med den allra första sidan i nya diktsamlingen ”Aases död” vet läsaren att den nu befinner sig i Aase Bergs specifika språkliga universum.
Som att första delen heter Blobb. Det är ytterst kongenialt. Någonstans djupt där nere ligger blobben och vegeterar. Kanske som i ett slags medelålders människa/organism som fullgjort sina uppdrag på jorden och nu begärslös och desillusionerad ligger och väntar på döden.
Det hela inleds med dessa rytmiska, kortfattade och fetade rader: ”Jag minns vagt en morgon // men det är redan kväll.” Och efter hundra sidor tonar diktsamlingen ut på samma vis.
Och däremellan, vad händer då? Alltså helt ärligt, jag vet inte om det är så meningsfullt att prata om handling även om det kan sägas finnas en sådan. I stället har läsaren mycket att vinna på att bara hänga på och se var Bergs dikter tar vägen. I deras ljudligheter. I deras oväntade bildligheter. I deras insprängda små faktarutor.
Men okej, ”Aases död” är det ju svårt att inte ta fasta på. Även om jag personligen tycker att det känns mer givande att tänka på det faktum att Aase Berg var en av grundarna till Surrealistgruppen 1986. Det är den typen av mörka underströmmar, drömlogik och språkligt sprak och associationer som präglar hennes dikter.
Här finns ordkonstellationer som ”slamdamm” och ”slöbökar”, här finns ”kaskelotens klickljud”. Men här finns också en feministisk depression som vi kan känna igen från den ursinniga boken ”Haggan”. Eller för den delen ”En uppblåst liten fittas memoarer” från härom året.
”Aases död” är en bok som vinner på att läsas flera gånger. Och varje läsning är som att nedsänkas i mörk framkallningsvätska.
För den som minns Bergs uppgörelse med samtidens mindfulness- och carpe diem-ideal – exempelvis i ”Glädjehuset Sverige” – finns här också en liten skärva.
Och så djuren förstås: hästarna, hundarna, gnuhjordarna, örnarna. Vart och ett med sin särprägel. Djuren som har häckat hos Berg sedan debuten med ”Hos rådjur” 1997. Och Aase Berg vore inte Aase Berg om hon inte också införlivade bonsaikatter i sin djurpark.
Och om hon inte också skrev om moderskapet i botten. Till barnen skriver hon:
”Ni måste minnas
det lilla stoet
som drog era krigsleksaker
genom dimman”
Jag skulle kunna fortsätta såhär och plocka russinen ur kakan. Poängen är denna: ”Aases död” är en bok som vinner på att läsas flera gånger. Och varje läsning är som att nedsänkas i mörk framkallningsvätska.
Ibland är dikterna alldeles enkla och klara. Ibland roliga och träffande. Ibland påfallande mystiska. Och ibland börjar exempelvis en bil att leva och pulsera på ett alldeles förtjusande vis.
Oavsett vad är de skrivna med fullständig poetisk integritet. Ryktet om Aases död tycks med andra ord starkt överdrivet. Eller så har liket återuppstått.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
