Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sanna Samuelsson: Inte konstigt att ungas stora dröm är att gå i pension

Att spara alla pengar och leva på räntan ses som enda lösningen på ett otryggt arbetsliv, menar Sanna Samuelsson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Economista” heter en stor svensk facebookgrupp för kvinnor som vill tjäna kosing och investera sina pengar i aktier eller fonder. Fråga mig inte varför jag är med i den, jag sveptes väl med i Avanza-vågen som alla andra, trots politiska betänkligheter. Men den är intressant att följa. Inte minst blir det tydligt hur olika kvinnors ekonomiska situationer ser ut.

Återkommande där är också den i dag populära idén att man ska ha hög lön och spara jättejättemycket pengar för att sedan kunna gå i förtidspension. Det gör man genom att arbeta bort hela sin ungdom och unga medelålder, för att sedan kunna luta sig tillbaka lagom till att mungiporna börjar hänga och livslusten ändå tryter. Förlåt, jag raljerar.

Själv har jag sedan 20-årsåldern varit besatt av att skaffa mig ett så kallat ”fuck off”-kapital.

LÄS MER: 60-talets största konstbråk ägde rum i Göteborg

I senaste numret av Filter skriver Simon Appelqvist i artikeln ”Flykten från ekorrhjulet” om den internationella FIRE-rörelsen, som står för ”financial indepence, retire early”. Dessa idéer började spridas redan på 90-talet med amerikanen Vicki Robins bestsellerbok ”Dina pengar eller ditt liv”. Tanken är att man ska spara ihop till så mycket pengar att man kan leva på räntan och dra sig tillbaka från arbetslivet vid 40. Man behöver spara ihop till 25 gånger av vad man gör av med på ett år för att komma upp i den avkastningen. Ja, lätt är det ju inte.

Själv har jag sedan 20-årsåldern varit besatt av att skaffa mig ett så kallat ”fuck off”-kapital. Det är till för att rädda en om man behöver säga upp sig från jobbet eller förlorar det och inte kan få a-kassa. Man har ett visst antal månadslöner på sparkontot, så man inte behöver oroa sig även om man känner sig tvingad att säga upp sig på grund av en orimlig arbetsbörda. Andra generationer organiserade sig fackligt – vi 80- och 90-talister har i stället blivit gnidna småsparare. Vad säger det om vår generation, att vi är uppfödda under 90-talskrisen och började bli vuxna runt finanskraschen 2008? Ja, det kan ha gjort oss extra ekonomiskt ängsliga.

Något som också har hänt är att arbetsmarknaden har blivit allt mer otrygg. Det är inte bara hård konkurrens om jobben, utan de är i sig väldigt svåra att stå ut med. Socialstyrelsen skriver i en rapport att det sedan slutet av 1990-talet har skett en dramatisk ökning av långtidssjukskrivningar, där det framförallt är den psykiska ohälsan som har ökat.

Särskilt utsatta är arbetare inom vård och omsorg, men det är inte bara dem: oavsett om man är lärare, mäklare, socionom, tjänsteman eller sjuksköterska är det många som går till jobbet med en klump i magen i dag. Det är helt enkelt för mycket att göra på för liten personalstyrka, efter att både företag och välfärden slimmats sedan 90-talskrisen och aldrig återfått sin forna mer luftiga struktur.

Den mest framgångsrike är inte längre den som gör bäst ifrån sig i karriären, utan den som lyckas gå genom livet utan att bränna ut sig. Eller den som pensionerar sig vid 40.

LÄS MER: Historiska rättegången berör 100 000 i Sverige

I Appelqvists reportage intervjuas en ekonomibloggare som säger ”Sparandet var till skillnad från arbetslivet rättvist”. Det vill säga: hårt arbete och investeringar gav direkt avkastning. Kanske en märklig definition av rättvisa, men hur ska vi förstå den, vi som aldrig upplevt en trygg arbetsmarknad? Då blir själv bäste dräng, med ett ordentligt ”fuck off”-kapital på banken.

Den mest framgångsrike är inte längre den som gör bäst ifrån sig i karriären, utan den som lyckas gå genom livet utan att bränna ut sig. Eller den som pensionerar sig vid 40. ”Skitdrömmar”, skulle kanske Nina Björk kalla det. ”Skitjobb”, säger vi.

”Vem vill pensionera sig ens!”, vrålar 40-talisterna från andra planhalvan. Svaret är tyvärr: ja, det vill den som ser jobbet som det främsta hotet mot sin mentala och fysiska hälsa.

Läs fler texter av Sanna Samuelsson:

LÄS MER: Recension: ”Ett år i Belarus – Röster inifrån en folkresning”, red: Ida Börjel och Mikael Nydahl

LÄS MER: Debutanter är överskattade

LÄS MER: Göteborg bör ta emot fler flyende fristadsförfattare

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.