Situationisterna i Göteborg
Situationisterna var en rörelse som startades av bland andra filosofen Guy Debord, som skrev den kända boken ”Skådespelssamhället” Mellan 1957 och 1972 kallade de sig för den ”Situationistiska internationalen” (SI). De anses ha varit en viktig influens till 1968-revolten och är en av efterkrigstidens mest kända politiska och konstnärliga rörelser.
Situationisternas kollektiva målning som målades under konferensen 1961 visas på Göteborgs internationella konstbiennal på konsthallen i Göteborg 4 september – 22 november.
I samverkan med GIBCA hålls också en konferens 3-5 september om konferensen 1961 på Hotel Panorama (före detta Hotel Volrat Tham) med tiotalet konstnärer. Syftet är att undersöka situationismens historia och framtid.
Göteborg firar visserligen 400 år som stad, men konsthistoriskt så är det en 60-årsdag som borde stå i centrum i år. Mellan 28:e och 30:e augusti 1961 år hölls nämligen den Situationistiska internationalen sin femte konferens på Hotell Volrat Tham (nuvarande Panorama Hotel) strax ovanför Göteborg konstmuseum.
En av efterkrigstidens mest inflytelserika och mytomspunna konströrelse hade alltså en stark förankring i Göteborg och Västsverige. Och det var här gruppen splittrades och flera medlemmar uteslöts.
Den Situationistiska internationalen hade bildats formellt 1957 genom en sammanslagning av flera europeiska konstnärskollektiv som The International Movement for an Imaginist Bauhaus, Lettrist international, och London Psychogeographical Society. Centrala gestalter var fransmannen Guy Debord och belgaren Raoul Vaneigem.
Från ett skandinaviskt perspektiv var den danske konstnären Asger Jorn viktig eftersom han var med vid bildandet av rörelsen. Hans kommersiella framgångar finansierade också mycket av deras verksamhet. Det var genom Jorns bror Jørgen Nash och dennes vänskap med den svenske konstnären Hardy Strid som de situationistiska idéerna fick fäste i Västsverige.
En av efterkrigstidens mest inflytelserika och mytomspunna konströrelse hade alltså en stark förankring i Göteborg och Västsverige.
LÄS MER:Konstnärer sökes till Göteborgs nya hbtq+monument
En central fråga för situationisterna var den alienation som de ansåg att den marknadsliberala ordningen producerar. Att människor blir till passiva åskådare av sina egna liv i det samhälle som förvandlar allt från naturresurser till känslor till varor. Detta tillstånd går att kritiskt förstå genom skapandet av ”situationer”, genom vilka en radikal transformation av samhället kan äga rum. Guy Debord utvecklade senare dessa idéer i boken ”Skådespelssamhället” och Raoul Vaneigem sammanfattade motståndet mot detta i ”Vardagslivets revolution”, varav båda kom 1967.
Rörelsen var inte organiserad som ett parti då de såg den egna erfarenheten av vardagslivets tvång som det centrala motivet för en revolution. Och lika mycket som de såg kapitalismen som ett skådespel såg de stalinismens tyranni. De var ointresserade av att ”ta makten” och ville snarare avskaffa den. Kanske är det därför som situationismen främst var en konstnärlig rörelse, då konsten ofta är den plats i det moderna samhället där den egna erfarenheten får ta plats och gestaltas.
Men situationisternas relation till konsten var komplex. Just uppdelningen mellan arbete och liv, respektive konst och liv, var ett av grundproblemen i deras rörelse. Detta lade grunden för många diskussioner kring huruvida konsten verkligen är den plats där en politisk förändring kan äga rum.
Debord identifierade hur det tidiga konstnärliga avantgardet som formerade sig runt sitt utanförskap snabbt inlemmades i det borgerliga skådespelet genom en process han kallade rekupering. Mot detta negativa förlopp ställde han begreppet detournement. Detta är ingen teknik för att skapa ny konst, utan kan beskrivas som en metod för att inkorporera gamla och nya bilder i ett montage i syfte att avslöja de materiella förhållandena som ligger till grund för dem.
Debord identifierade hur det tidiga konstnärliga avantgardet som formerade sig runt sitt utanförskap snabbt inlemmades i det borgerliga skådespelet
LÄS MER:Recension: ”Göteborgs dans- och teaterfestival”
Vi anar redan där att det fanns avgörande motsättningar i analysen, vilket dock inte behöver förstås som ett problem. Asger Jorn benämnde detta i utställningskatalogen till sin separatutställning på Göteborgs konsthall 1966 där han menade att situationismen var den farligaste av alla ismer – i det ögonblick som man började tro på den. Situationismen riskerade att bli en del av skådespelet – eller så var den redan det.
När de skandinaviska situationisterna med Hardy Strid och Jørgen Nash bjuder in till konferensen i Göteborg hade den Situationistiska internationalen funnits i 4 år.
Till mötet kom de tongivande personerna bakom rörelsen, som Debord och Vaneigem, men också svenskar som konstnären Ansgar Elde och poeten Staffan Nilsson. I protokollen från mötet kan vi se att frågan om konstens position i rörelsens debatterades. Möjligtvis var detta påkallat av den rättsprocess som pågick i Västtyskland mot den tyska grenen av rörelsen, Gruppe Spur, som stod åtalade för hädelse och pornografibrott. Konstnärerna i Spur stod nära Nash, som hade ryckt ut för att stödja sina kamrater.
I protokollen från mötet kan vi se att frågan om konstens position i rörelsens debatterades. Möjligtvis var detta påkallat av den rättsprocess som pågick i Västtyskland mot den tyska grenen av rörelsen, Gruppe Spur, som stod åtalade för hädelse och pornografibrott.
LÄS MER:Recension: ”I takt och otakt” på 3:e våningen
Även om konsten hade en komplicerad relation till den politiska ideologin så hjälptes de flesta på mötet åt med att skapa en kollektiv målning på initiativ av Hardy Strid, som hade kontakt med en lokal konstsamlare som ville köpa verket. De behövde helt enkelt pengar för att täcka kostnaderna för konferensen. Alla signerade målningen med sina namn, förutom Nash som undertecknade med sin betydligt mer kände brors namn, Asger Jorn, i syftet att höja värdet på verket.
Konstverket donerades senare till Halmstad konstmuseum och är nu inlånat till Göteborgs internationella konstbiennal som visar den på Göteborgs konsthall under hösten.
Efter konferensen i Göteborg uteslöts Gruppe Spur och de andra skandinaverna lämnade i protest eller uteslöts men fortsatte ihärdigt sitt situationistiska arbete. Redan 1962 ställde de uteslutna Jaqueline de Jong, Strid, Nash med flera ut på Galleri 54 i Göteborg under titeln ”Seven Rebels”.
De skandinaviska situationisterna arbetade vidare i Västsverige, Skåne och Danmark. Och Nashs projekt Drakabygget i Örkelljunga kom att fungera som samlingsplats fram till på 2000-talet.
När jag gick på konstskola och träffade Hardy Strid i slutet på 1990-talet hävdade han att ”ett konstverk inte bara ska ha ett fungerande innehåll och form, det måste provocera också”. För oss som gick på konstutbildningar då, under en tid då den postmoderna idén om att konsten inte kunde eller borde vara politisk dominerade, älskade att höra sådana påståenden.
För visst är motsättningarna minst lika närvarande i dag när gränslinjen mellan arbete, liv och konst ständigt upprättas och suddas ut om vartannat. Därför är det viktigt att minnas Nashs motsägelsefulla slagord från Göteborg 1961” Divided we stand”, Söndrade vi stå.
Henrik Andersson är konstnär från Göteborg, som bland annat är aktuell med en konferens om den situationistiska konferensen 1961, liksom med ett verk som visas på GIBCA, ”Havmanden/Merman” (2021) från den 4 september.
LÄS MER:Elise Karlsson: ”Jag är redo för bråk”
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
