Leila Brännström: Historiska rättegången berör 100 000 i Sverige

1988 mördades fem tusen människor i en fängelsemassaker i Iran. Juridikforskaren Leila Brännström skriver dagbok från en historisk rättegång mot en av de delaktiga som nu inletts – i Sverige – och som pågår till nästa år.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Rättegången

Sommaren 1988 avrättades minst 5000 politiska fångar i fängelser i den Islamiska republiken Iran. Kropparna dumpades i omarkerade massgravar. Regimen har aldrig medgett massavrättningarna men däremot spridit desinformation om dem.

Rättegången mot en iransk medborgare som sedan den 10:e augusti pågår vid Stockholms tingsrätt gäller anklagelser om delaktighet i detta. Det är första gången som någon ställs inför rätta för dessa brott eller överhuvudtaget för någon del av den islamiska republikens utrensningar av sina motståndare under 1980-talet, vilket kostade cirka 20 000 personer livet.

Rättegången äger rum i Stockholm för att den åtalade råkade landa på svensk mark. Svensk lag tillåter att grova internationella brott som har begåtts i ett annat land lagförs även när det saknas en koppling till Sverige. Detsamma gäller vissa särskilt allvarliga brott så som mord.

Rättegången förväntas pågå till april 2022.

A. messar mig sent på eftermiddagen den 13:e november 2019. En man har gripits på Arlanda misstänkt för att ha varit en av åklagarmyndighetens representanter i fängelset Gohardasht strax väster om Tehran och där spelat en aktiv roll i verkställandet av 1988-års massavrättningar. Jag läser flera gånger. Läser alla nyhetssajter på de språk jag kan. Det är sant. Jag skrattar högt i min ensamhet på kontoret. Tänk att man skulle få leva och uppleva detta?

21 månader senare. Tisdag. Rättegången börjar i dag. Klockan är inte ens sju när jag kommer fram till Bergsgatan 50. Här har allmänheten fått sig 25 platser tilldelade i en pandemianpassad hörsal där man kan se video från rättegångssalen i realtid. Till rättegångssalen släpps bara media in.

ANNONS

Utanför har redan en klunga människor samlats. Alla är iranier. Någon har kommit från Frankrike. Ett par från Schweiz. För många är rättegången ett nytt kapitel i den kamp de fört under årtionden. En fällande dom skulle kunna skada den Islamiska republiken. Kanske leda till ytterligare stigmatisering och isolering. Jag pratar med folk som står på Bergsgatan. ”Nej”, säger någon, ”jag tror inte det blir några storpolitiska konsekvenser, men tänk om de där antiimperialisterna nu börjar oroa sig för att bli arresterade och slutar turista runt i Europa. Det vore nåt!”

Inne i hörsalen. Åklagaren går igenom åtalspunkterna: 1) grova krigsförbrytelser 2) mord. Försvaret bestrider allt. Det är påhittat att det överhuvudtaget skulle ha varit någon massaker. Folk blir upprörda. Den persisktalande vakten påminner att ordning måste råda.

LÄS MER:Europa är omgärdat av murar – bokstavligen

Det är sant. Jag skrattar högt i min ensamhet på kontoret. Tänk att man skulle få leva och uppleva detta?

Går på lunch med en vän och hennes vänner. Hon pekar på mig: ”hon är jurist”. Frågorna väller in. ”Varför gäller inte åtalet brott mot mänskligheten?” Man måste använda de lagar som fanns när brottet begicks. Brott mot mänskligheten blev en brottskategori i svensk rätt först 2014. ”Fanns inte folkmord då heller?” Jo, det fanns. ”Är 5000 för få för folkmord?” Nej, nej, folkmord hänger inte på ett visst antal. Åklagaren hade kunnat testa men ville kanske inte ut på oprövad terräng. ”Tortyr då?” Inte ett självständigt brott i Sverige. Hade kunnat vara grov misshandel men det är preskriberat nu.

ANNONS

Sen frågar jag: ”Framstår inte utrensningarna som slumpartade och utan ideologi när de rubriceras så här?” Jo, säger en man i 60-års åldern och rycker på axlarna, men vi tar det vi kan få.

Anhöriggrupper manifesterar framför entrén. Rader av collage med foton på mördade fångar. Alla unga. Längre bort står organisationen Mojahedin. Tre fjärdedelar av de mördade i fängelserna 88 hade en koppling dit. Vilka de är? De bildades på 60-talet av studenter från troende hem, som tolkade Shiaislam som en proteströrelse mot förtryck.

Efter revolutionen drev de frågor om ekonomisk omfördelning och politisk frihet och blev en massrörelse. Terrorväldet började när de slogs ned 1981. Medlemmar och anhängare massarresterades. Tiotusentals. Många avrättades. En väpnad kamp började. Nederlag. 1986 hamnade spillrorna som var kvar av Mojahedin i Irak, inbjudna av Saddam Hussein. Deras värld och politik hade nu blivit obegriplig för alla andra.

Kärntruppen är i dag ett par tusen som håller till i Albanien(!). Där finns nu en hörsal där flera målsäganden följer rättegången. Efter lunch kan de höra åklagarna gå igenom Iran-Irak-krigets slutskede och Mojahedins attacker mot Iran inifrån Irak. För att avrättningarna ska klassas som krigsförbrytelser måste de kunna knytas till ett vid tidpunkten pågående krig.

ANNONS

Nästa morgon är kön kortare. Inne i hörsalen visar åklagaren upp en fatwa underskriven av Khomeini, förmodligen utfärdad kort efter en Mojahedinattack i juli 88. Den säger att fångar som sympatiserar med Mojahedin ska avrättas. Skoningslöshet anmodas. Här finns sambandet mellan massakern och kriget, menar åklagaren. Sen börjar redovisningen av förloppet på Gohardasht. Det mesta är bekant för alla i hörsalen. Någon gråter. Kvinnan bredvid mig miste sin mor sommaren 88. Någon, längre bak, förlorade sin syster.

Torsdag. Tredje dagen. Ingen kö men salen fylls efterhand. Åklagaren visar dokumentation som framställts av människorättsorganisationer, anhöriga och tidigare fångar. Hon säger inget om hur dessa producerats. Inte heller vad exakt dokumenten ska bevisa. Känner oro. Det här får inte falla för att åklagarna gör ett dåligt jobb.

Efter lunch ska jag prata om juridiken i fallet med Stockholmsbaserade radioprogrammet Hambastegi. Mitt lunchsällskap säger att lyssnarna är gamla vänsteraktivister. Till exempel hennes föräldrar. Jag slår i all hast upp ord som ”stämningsansökan” och ”preskription” på persiska.

På söndagen lyssnar jag på programmet. Mycket handlar om fallet. Hör en man säga att detta har öppnat för nya samtal mellan honom och hans dotter som växt upp i Sverige. Det blir annorlunda när historien berättas på svenska i etablerad svensk media. Hon, som mest varit irriterad på att pappan valt ett liv som kostat så mycket, kunde nu gråta.

ANNONS

LÄS MER:Iran utreder fångvaktare efter videoläcka

Hör en man säga att detta har öppnat för nya samtal mellan honom och hans dotter som växt upp i Sverige. Det blir annorlunda när historien berättas på svenska i etablerad svensk media.

Rättegången har gjort att den här diffusa sorgen som inte har gått att dela med dem runt oss har fått en offentlig genklang – om än för ett ögonblick. Det går inte att jämföra med de som förlorat sina nära eller sin ungdom men jag vet att mannen på radion har rätt när han säger att kretsen av berörda är betydligt större än så. Vi är uppemot 100 000 direkt eller indirekt berörda bara här i landet.

Lyssnar vidare. Hör flera säga att rättegången är viktig för att massakern ska bevaras i det historiska minnet. Det slår mig att de alla räknar med att X blir dömd. Och att offrens berättelser kommer att föras intakta till eftervärlden. Det är en häpnadsväckande tilltro till domstolar och juridik.

Tisdag. Dag 4. Sitter i dag i ett rum som skiljs från rättegångssalen med en glasvägg. Man ser X bra. Klädd helt i senapsgult utväxlar han leende trevligheter med den kvinnliga tolken. Åklagarna fortsätter. Massakern var en tvåstegsraket: efter Mojahedin, vänstern. Åtalspunkten mord gäller detta andra steg. Ingen vet exakt varför massdödandet fortsatte. Kanske tänkte de att det är lika bra att göra sig av med allihop. Teologiska snabbförhör ordnades och alla män som bedömdes vara apostater avrättades. Eftersom kvinnor inte är fullt myndiga piskades de varje dag tills de gick med på att be.

ANNONS

Fredag. Dag 5. Försvarets tur. Advokaterna som flankerar X säger att han förvisso jobbat på fängelse men inte på Gohardasht utan ett annat. Och inte var han åklagarmyndighetens representant utan fångvakt 1983-84 och därefter administratör. Veckorna när den ”påstådda” massakern skedde var X pappaledig. Dotterns födelseattest från juli 1988 visas upp.

Försvaret betonar att bevisningen i målet måste värderas med försiktighet eftersom alla målsäganden och vittnen är regimkritiker. De tillhör också sammankopplade nätverk vilket enligt advokaterna innebär att rätten inte kommer att höra 50-talet individuella berättelser utan en enda. De pekar specifikt ut en målsägande som spindeln i nätet. Han spred bilder av X och skrev ett otal Facebook-inlägg om X ”påstådda” roll i avrättningarna innan andra vittnen hunnit förhöras.

Teologiska snabbförhör ordnades och alla män som bedömdes vara apostater avrättades. Eftersom kvinnor inte är fullt myndiga piskades de varje dag tills de gick med på att be.

Försvaret understryker att alla beskrivningar av platser, personer och skeenden kommer från vittnesuppgifter. Det finns inget sätt att objektivt bekräfta dessa eftersom den islamiska republiken vägrat medverka i utredningen. Det ska inte X lastas för. X nickar oavbrutet medan advokaterna talar.

När domaren avbryter för dagen har klockan hunnit bli halv fem. Det regnar ute. Ett par personer som suttit och lyssnat ger nu intervjuer på persiska på tingsrättens trappa. Rättegången livesänds på många sajter och diskuteras utförligt i exiliransk media. Intresset är enormt.

ANNONS

Straffrättsliga processer är riggade till de åtalades fördel. Det är åklagarna som måste bevisa allt. I det här fallet ska det göras utan tillgång till några arkiv, utan att kunna besöka några platser eller förhöra viktiga aktörer. För försvaret kan det räcka med att så tvivel. De kommer inte lyckas ifrågasätta massakern men kanske kan de få rätten att tvivla på att X är samma person som den beredvillige mannen från Gohardasht? För hur mycket kan man lita på 33 år gamla minnesbilder?

Söndag morgon. A messar. Iranska ambassadören i Sverige har twittrat om att han efter 20 dagars ansträngning äntligen träffat X i häktet. Han skriver att Sverige genom sin behandling av X har gjort sig skyldigt till människorättskränkningar, bland annat psykisk och fysisk tortyr.

Måndag. Dag 6. I dag börjar förhören med vittnen och målsäganden.

Leila Brännström är forskare i rättslära vid Lunds universitet.

LÄS MER:Recension: ”Flykt” i regi av Jonas Poher Rasmussen

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS