Recension: ”Nära jorden” av Berit Lindfeldt

En säng blir en sarkofag, en persienn formas till ett skelett. I Berit Lindfeldts ”Nära jorden” på Varbergs konsthall ställs våra hemtama föremål i ny dager. Den till synes hemtrevliga konsten är tack och lov inte särskilt trivsam.

ANNONS
|

Berit Lindfeldt har aldrig valt den enkla vägen, trots att hennes konst vid en första anblick kan se förvillande anspråkslös ut. Så är det även denna gång när hon ställer ut på Varbergs konsthall. Utställningen ”Nära jorden” innehåller verk som har skapats de senaste tjugo åren.

Redan från början får jag intrycket av att befinna mig i en stor och vitmålad lägenhet, som är fullbelamrad med bord, hyllor och svårdefinierbara artefakter. Någonstans finns också ett kök. De skenbara ”möblerna” ser dock inte ut att komma från IKEA. De är patinerade och repiga.

Att ett ordinärt objekt kan vara konst i sin egen rätt fastslogs under början av förra seklet, det är inget nytt med det. Men Berit Lindfeldts verk har inte starka beröringspunkter med äldre konceptkonstnärers kalkylerande experiment, trots att hon i likhet med dem för in så kallat låga och alldagliga föremål i sin konst. Hon söker snarare efter en tid som flytt – ett i sig omöjligt uppdrag. Skulpturerna och assemblagen som är gjorda av gamla föremål och kvarblivet material från hemmet, ateljén eller fabriken är ofta surrealistiska och absurda, men mest av allt är de ömsinta.

ANNONS

Därunder stenen eller liksvepningen kommer vi att hamna.

Under vernissagedagen pratar hon om lusten som drivkraft. När jag sedan betraktar konsten ser jag något annat – förlust. Dödens skugga smyger sig in i flera verk, ett träffande exempel är ”Nature Morte” – en skulptur som ser ut som en korsning mellan ett buckligt skrivbord, en säng och en sarkofag. På fyra smala ben vilar en rektangulär form i masonit vars upphöjda toppar och sänkor har många likheter med en bergskedja. Verkstiteln anspelar förstås på stillebentraditionen och dess uppgift att påminna om livets förgänglighet. Därunder stenen eller liksvepningen kommer vi att hamna. Det är inte alls makabert, tolkar jag det som.

Inte långt från denna ”sarkofag” hänger en benvit skulptur och dinglar från en galge. Jag kan inte bestämma mig för om jag ser en trasig persienn eller de skraltiga skelettdelarna från en torso.

Utställningen heter som sagt ”Nära jorden” och titeln kan tydas på två sätt: livet på jorden samt tiden som följer därefter, när ens kropp har begravts. Dessa två tillstånd separeras inte helt – de överlappar varandra.

En synnerligen fulsnygg skulptur som fungerar som ett slags bitterljuv hyllning till den järngrå vardagen är ”Den ohörda sången, ett requiem” där flera metallgaller, som jag gissar hör hemma i en ugn, har monterats ihop i en opraktisk konstruktion. Gallren har reinkarnerats i en ny kropp.

ANNONS

Fallet kan orsaka ett benbrott eller rentav vara dödligt. Oron är efterlängtad.

Mitt favoritverk i denna utställning heter ”Bordets berättelse”. På håll kan man få för sig att det är en rutig målning i rött och vitt, med influenser från Piet Mondrian. Vid en närmare inspektion ser jag att det faktiskt är en uppspänd vaxduk. Den är nött och blekt på vissa ställen och har lappats ihop i ett snårigt mönster. En detalj hoppar ut – ett rött kors. En symbol som signalerar att denna väl nyttjade textil har genomgått ett slags operation för att kunna fortsätta leva. Små bitar i någon typ av beige tyg har också klistrats fast. Plåster?

Verken i denna utställning erinrar således inte bara om möbler: här förkroppsligas atmosfären i ett tillåtande hem. Det är varken flashigt eller helt men det innehåller det mesta man behöver.

Men denna till synes så hemtrevliga konst tycks också förvarna om att man kan halka på ett parkettgolv eller en matta av misstag. Fallet kan orsaka ett benbrott eller rentav vara dödligt. Oron är efterlängtad. Berit Lindfeldts konst blir därför, till min lycka, inte helt trivsam.

LÄS MER:Att sitta i en publik har aldrig känts viktigare

LÄS MER:Recension: ”Ett liv värt att leva” av Christian Rück

LÄS MER:Recension: ”Dotterdottern” av Susanna Alakoski

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS