Maria Hymna Ramnehill: Recension: ”Dotterdottern” av Susanna Alakoski

I tredje delen av Susanna Alakoskis generationsserie är det dotterdottern Kathrine far ut i Europa och konfronteras med frihetens gränser. Skildringarna av det ständigt närvarande sexuella våldet är starka, men språket ger inte läsaren fäste.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Susanna Alakoskis romansvit som fyra generationer arbetarkvinnor har nu kommit fram till sin tredje roman och tredje huvudperson. ”Dotterdottern” är Kathrines berättelse och skildrar hur en ung kvinna försöker frigöra sig från sitt finska arv, från sin arbetarbakgrund och från patriarkalt förtryck i skarven mellan ett gammal och nytt samhälle under 1970- och 80-talen.

För varje del i romansviten har berättelsen koncentrerats allt mer. ”Bomullsängeln” rörde sig över sextio år och ”Londonflickan” över tjugo medan huvudberättelsen i ”Dotterdottern” utspelar sig under några år i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Likaså snävas perspektivet in och även om mormor Hilda och mamma Greta fortfarande är närvarande, är det i huvudsak Kathrines perspektiv som skildras. Den inleds med att Kathrine och bästisen Vivekas frigörelse via fester, alkohol och raggare i Skellefteå och avslutas med socionomstudier i Göteborg. En epilog samlar ihop trådarna och presenterar den fjärde generationen som får förmodas bli huvudperson för romansvitens avslutande del – dottern Barbara, döpt efter en filmstjärna precis som Greta och Kathrine.

ANNONS

Här framträder manlighetens makt och det ständigt närvarande sexuella våldet.

Romanen kännetecknas av en slags lapptäckesestetik. Bild läggs till bild och Alakoski låter läsaren fylla i mellanrummen – Kathrines lapptäcke fylls av bitar från Finland, från Skellefteå, Bagdad och Göteborg, från mormor Hilda och mamma Greta, från arbete, kärlek och våld. Här framträder manlighetens makt och det ständigt närvarande sexuella våldet – och hotet om sexuellt våld – som romanens huvudtema. Den frihetslängtande Kathrine drar från familj och hemstad och vart hon än rör sig i världen är det där hennes frihetslängtan tvingas vända.

Även om både redovisningshets och det tidvis allt för breda greppet från tidigare delar i romansviten har tyglats, kännetecknas romanen av stackatoartade meningar, staplade på varandra, rapporterar fakta. Det liknar den telegramröst som Greta hör när hon går på teater om de textilarbetande kvinnornas historia: ”spinnmaskinen uppfanns i England 1764 STOP Sveriges första textilfabriker byggdes i början av 1800-talet STOP”. De telegramartade bilderna ger hela skildringen av Kathrines liv en känsla av flyktighet, som om hon inte riktigt hör hemma någonstans – händelser, människor, allt passerar förbi som i en resumé eller på en skärm.

Då och då blommar det knappa språket ut i ett frikostigt poetiserande.

När Kathrine för första gången firar sommar utan familjen, efter att hon har flyttat hemifrån, liftar hon med lastbilschauffören Daniel från Göteborg till Bagdad. Och på samma sätt som landskap, städer och människor flyger förbi medan lastbilen rullar söderut på Europas vägar, så glider också romanens handling och Kathrines liv förbi framför läsarens ögon. Inget verkar finnas att hålla fast i, allt riskerar att glida undan. Det hade kunnat bli en effektiv berättarteknik, men den gestaltar inte Kathrines livskänsla och den gör inte heller skillnad på vad hon gör eller vad som händer henne. Positiva och negativa skeenden skildras i stället med samma tonläge.

ANNONS

Då och då blommar det knappa språket ut i ett frikostigt poetiserande. När det fungerar som bäst tenderar skillnaden mellan bildspråk och konkreta beskrivning att flyta samman, som när Katherines tunga rottrådar börjar som en metafor för att gräva i det förflutna som glider över i ett konkret ryckande i brännässlornas snår. Här, precis som i romanserien som helhet, är det förflutna ständigt närvarande, en ofrånkomlig historia som fortfarande kan bränna på huden. Romanens absoluta styrka är skildringen av det ständigt närvarande sexuella våldet. Men som helhet tar sig romanen fram med ett telegramspråk som inte ger läsaren fäste.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Det går inte att läsa sig till hur man tröstar ett barn

LÄS MER:Erlander och Danius visste hur man styr sitt eftermäle

LÄS MER:Vad blir min roll i händelse av ett krig?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS