Ungarna hemma undrar kring krig. Den minsta är till och med lite oroad. Den äldste i plast, bonus eller stjärngänget ska just mönstra. Kanske är det något i detta absurda; en spenslig och vän tonåring med tvång att bära – vapen?!, som satt igång tankarna hos de andra. Eller så är det väl nyheterna, som får dem att fråga.
I vilket fall som helst, över kålsoppan som blivit standard den här vintern, började de reda i begreppen härom kvällen. Vad är egentligen värnplikt, och vem behöver göra den? Vad är egentligen ett totalförsvar, vilka äldre släktingar har laglig möjlighet att lämna landet vid en invasion… fnissiga samtal. Viljan att skratta bort rädsla är kanske universell. Men galghumoristiska eller inte: jag kunde nästan inte svara på en enda fråga, och den jag trodde att jag kunde svara på – tjejer behöver inte göra lumpen – visade sig vara fel.
Jag har helt enkelt ingen koll alls på krig. Kanske beror det på min ryggmärgsrotade pacifism, kanske på de vanliga privilegierna. Visst, jag har lite bokrekommendationer som mest kretsar kring första och andra världskriget, några gamla universitetspoäng historia, puniska krigen och så, några toppfilmer man kan kolla på om någon vill veta mer om Vietnam, Generation Kill är såklart oumbärlig om man pratar om invasionen av Irak. Men som källa till beredskapsinformation är jag helt värdelös. Och då ska vi inte tala om hur menlös jag är om man sätter mig i skarpt läge. Vad kan jag om vattenrening eller sårvård? Föga. Vad kan jag om taktätning och latrinspadar? Ännu mindre.
Jag är helt enkelt ett sänke i kris. Militärt underintresserad.
Eller kanske bara ett sänke, även i fred. För det är inte första gången det slår mig, hur meningslös jag är rent yrkesmässigt. Ställt mot barns konkreta frågor om ”vad man gör på jobbet” är det svårt att hitta en poäng i den så kallade borgerliga litteraturen. Vore det inte bättre att vara lärare eller sjuksyster eller diakon, sophämtare eller socialarbetare eller sjöräddare eller NÅGONTING MED NÅGON SORTS EGENVÄRDE? Är det försvarbart att låta andra ta hand om samhällskontraktet medan jag knackar på en roman?
Att utsatta behöver en röst, betyder kanske inte att just mina fria fantasier har ett värde?
Och jo, jag vet att konsensus är att utan berättelsen dör samhället. Men de orden klingar ganska tomma, om man kan vara författare, och samtidigt så fruktansvärt världsfrånvänd som majoriteten av oss är.
Eller för att göra saken lite mer konkret: javisst behövs vittnesmål. Inte bara från krig, men av alla sorters lidande. Ingen tvekan. Javisst behövs skildringar av människors utsatthet, hopp, behov och storhet. Och ja, författare är kanske lämpliga tolkar för detta. Men därifrån till att författaren lite oavsett ämne skulle vara viktig? Är inte det ett ganska hisnande kliv? Att utsatta behöver en röst, betyder kanske inte att just mina fria fantasier har ett värde?
Jag vet inte. Jag vet inte svaret på det, lika lite som jag vet hur man gräver bivack. Men min magkänsla säger att en samhällstjänst framför min laptop inte känns fullt ut moraliskt rimligt.
Eller så är det tvärtom. Kanske är att vidhålla att mänskligheten är så mycket större än krig, så mycket mer nyanserad än sin sorg, det bästa litteraturen kan göra.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:När jag tvingades blunda fick jag syn på mig själv
LÄS MER:Sjunga är det mänskligaste av allt
LÄS MER:Recension: ”Lofoten” av Lars Lerin
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
