Några veckor innan jul blev jag sjuk – ordentligt. Bältros är en oglamorös sjukdom som i mitt fall sätter sig, återkommande, på ögonen. Blir det riktigt illa blir skärm svårt att titta på. Men det är väl ok, jag kan leva utan tv. Blir det riktigt, riktigt illa däremot, blir det svårt att läsa. Den här gången blev det riktigt, riktigt illa.
Först fick jag mest blunda. Det var rätt skönt, fysiskt. Att låta ögonlocken falla ner och skärma av. Slippa skarpa lampor, blinkande ljusskyltar. Men så snart jag blev lite, lite bättre: tillräckligt bra för att inte bara ligga i mörkret, märkte jag att det var känslomässigt direkt obehagligt att inte ha en bok i handen, inte i något format. Inte på papper och inte på mobilen. Flyktvägen stängd.
Som läsande människa vänjer man sig vid att ständigt ha en accepterad form av eskapism, lätt tillgänglig.
För något som snabbt blev tydligt för mig, är att läsningen för mig inte är enbart ett intellektuellt intresse, eller ens en konstnärlig passion. Mer än något annat är det en transportmöjlighet.
Som läsande människa vänjer man sig vid att ständigt ha en accepterad form av eskapism, lätt tillgänglig. De som ser på film eller spelar Candy crush har kanske samma flyktväg öppen, men får leva med att bli sedda som slötittare, slösurfare. Slöläsare, har jag däremot aldrig blivit kallad. Boken är ett fullt ut godkänt skydd mot omvärlden.
Men det som slog mig för fösta gången under denna mörka månad, var att det inte bara är ett skydd mot det där ute. Utan mot mig själv.
Att jag är en av de där människorna som helst lever i sin egen bubbla har jag väl vetat ett tag. Inte världens mest sociala person kanske, smått introvert, har jag beskrivit mig som. Men är det verkligen bara introvert, att ständigt behöva en TEXT som skydd inte bara mot omvärlden – utan även mot det egna inre.
Problemet med att inte kunna läsa var inte att jag behövde prata med människorna jag älskar. Utan att jag behövde umgås med mig själv. Problemet med att inte kunna läsa var inte att människorna omkring mig var mindre intressanta än karaktärerna i en bok – utan att jag är det.
Och nu? Ja. Ögonen är bra igen, för den här gången. Bra nog för att jag ska kunna läsa igen, och fortsätta blunda för mig själv.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sjunga är det mänskligaste av allt
LÄS MER:Recension: ”Lofoten” av Lars Lerin
LÄS MER:Är ni nöjda med den hämndporr ni ger ut, förlagen?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
