Lars Henriksson: Det går inte att läsa sig till hur man tröstar ett barn

Medan jag skriver detta hör jag en vårdchef vifta bort oron för miljardnedskärningarna på Sahlgrenska: "Det kommer ändå att finnas 94 procent kvar av vården”. Och det är klart, från tillräckligt hög höjd ser väl det berömda glaset alltid ut att vara fullt.

Rakt motsatt perspektiv finns i filmen ”Det omätbara” där bröderna Nils Petter och Johan Löfstedt fortsätter att imponera efter fjolårets festivalsuccé ”På Hvitfeldtska bodde vi”. Nu handlar det om villkoren för omsorgsarbetarna, de som arbetar med dem som allra mest behöver vårt stöd, på väg in i livet eller för att alls kunna leva. Det är absolut ingen eländesskildring och tårarna kommer inte bara när personalen berättar om sina villkor utan även när deras arbete skildras. I hemtjänsten där vårdarbetarna loggar in minutkorta besök hos människor med stora behov, både fysiska och känslomässiga. Hur personal fångar upp ett sorgset barn, läser dikter på ett äldreboende och tröstar dem som blir berörda. Nära, lyhört och med den största respekt får vi ta del av hjärtevärmande scener som visar hur bra det kan vara när erfaren personal i förskola, hemtjänst och äldrevård får göra det de är bäst på – att ge omsorg. Kan vara alltså, men alltför sällan tillåts vara när yrkeskunskaper och närvaro ersätts av budgetförblindad uppifrånstyrning och jakt på mätbarhet som kväver omsorgsarbetets kärna.

Men omsorgsarbetet är ingen industriprocess.

Den mätbarhetshets och manualiseringiver som trycks in i vårdarbetet och dränerar det på energi har hämtats från den privata industrins massproduktion. När mängder av identiska ting ska produceras till lägsta möjliga kostnad är upprepbarhet och detaljreglering A och O, något industrin finslipat i ett sekel med tidsstudier, löpande band och digitaliserad sekundstyrning. En ständig strävan att ta kunskapen om och makten över arbetet ifrån dem som utför det och en lika ständig källa till konflikter.

Men omsorgsarbetet är ingen industriprocess. Det kan inte skrivas ner i en manual utan kräver vad filosofen Jonna Bornemark, en av få utifrånröster i filmen, beskriver som en kunskap som bara kan erövras genom att den som arbetar använder sig själv som människa i arbetet. Lika lite som att en snickare kan lära sig sitt jobb genom att läsa spikteori är konsten att trösta ett barn eller fånga livsgnistan hos en dement något som går att lära genom att följa ett uppifrån standardiserat arbetssätt. Självfallet finns det allmänna kunskaper och erfarenheter att ta till sig men i alla jobb där vi arbetar med våra kroppar och personligheter är den egna erfarenheten avgörande, den som sitter i kroppen. Mest av allt gäller detta omsorgsarbete och för att erövra den kunskapen krävs tid. Tid, i meningen år i yrket, men också tid som i att kunna stanna upp i ögonblicket, vara närvarande, lyssna och samspela med de människor som är arbetets syfte. Sådan tid som uppifrån bara ser ut som en onödig utgiftspost på ett kalkylark men som är det som överhuvudtaget gör god yrkesmässig omsorg möjlig.

Lika självklart som det är för filmens huvudpersoner att försöka klara nedskärningar och högre krav genom att gör allt mer allt snabbare, lika svårt är det för dem att hitta sätt att försvara sig själva och den här nödvändiga tiden. ”Vi är för trötta för orka bry oss”, som en förskollärare på utmattningens gräns uttrycker det. En stor grupp av filmens huvudpersoner finns med på premiärvisningen och när en av filmmakarna säger att den ska visas i riksdagen tar de upp en applåd. Och visst, det skadar inte att de som fattar politiska beslut får sig en dos av verkligheten, men de vet nog redan hur det ser ut. Där filmen verkligen skulle behöva visas är på arbetsplatser, fackliga möten och träffar där de som jobbar kan ställa sig själva frågan vad de kan göra gemensamt. Trots att de flesta rimligtvis är medlemmar i facket verkar tanken på organiserad handling som en möjlig väg framåt långt borta.

Den månghövdade publiken reser sig i ett slag och dränker chefspratet med jublande ovationer.

Med ett viktigt undantag. En av de starkaste scenerna är inte från någon av arbetsplatserna utan från en stor konferenslokal där förskollärare samlats ihop för att ta del av ledningens senast visdomsord. Oanmälda intar plötsligt två av de anställda scenen och spräcker den officiella ytan med ett kort inlägg om sakernas verkliga tillstånd. När den ansvarige chefen myndigt går upp för att avbryta dem händer det oväntade. Den månghövdade publiken reser sig i ett slag och dränker chefspratet med jublande ovationer. Det blev starten till Förskoleuppropet, en av de förtvivlade motståndsyttringar vi sett genom åren.

Kärnan i filmen och det titeln syftat på, är den ovärderliga men tysta kunskapen – dold även för dem som innehar den – som är grunden i omsorgsarbetet, ja det mesta arbete över huvud taget. Att göra denna synlig för alla dess bärare är filmens sprängkraft och det gäller långt utöver omsorgsyrkena. I den kunskapen finns en möjlig makt, även om denna makt är ännu mer dold än själva kunskapen. I boken ”A New Politics from the Left” från 2018 skrev den brittiska sociologen och aktivisten Hilary Wainwright om hur denna tysta men nödvändiga, praktiska kunskap, erövrad genom erfarenhet och närhet till verksamheten, kan växa till ett kraftfullt maktmedel om den görs gemensam. Inte bara i dragkampen mellan ledning och anställda i den samhällsorganisation vi lever med i dag utan även som alternativ till de båda samhällsmodeller som debatten frusit fast i, den allvetande staten och den kapitalistiska marknadens osynliga hand.

Denna makt glimtar till här och där i filmen, inte så ofta i ord men som en djup insikt. Det är i kollektivet, genom arbetskamraterna, som konkret kunskap förmedlas, nya skolas in och förstår hur de själva ska lära sig, ofta ordlöst genom att vara med när arbetet utförs. När ”Det omätbara” visar hur vi behandlar dem som tar hand om oss när vi är som svagast, när den lyfter fram den ovärderliga kunskap som finns i det dolda blir filmen en uppmaning till motstånd men också en motståndshandling i sig.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”På Hvitfeldtska bodde vi” i regi av Nils Petter Löfstedt

LÄS MER:Vården slaktas medan bankerna tjänar miljarder

LÄS MER:Ökad kontroll hjälper inte mot arbetsplatsernas dödsfällor

Lars Henriksson