Till skillnad från hans underbara fru så kan Tage Erlander ingenting. Inte ens köra bil! Även det är det Aina Erlander som gör. I hans anteckningar har han inte mycket snällt att säga om sig själv, det nojas över förmåga och vikt, hälsa och sömn. Han ställer hela tiden frågan om han verkligen var rätt man på rätt plats, om det inte fanns någon bättre att leda landet? Han bara kliver fram som partiets ödmjuke tjänare.
Dagböckerna var aldrig tänkta att ges ut, sägs det, men bilden av Tage Erlanders 23 år som statsminister är nu av hans dagboksjag. Inte av den megamaktgubbe som han också måste ha varit, utan av den närsynte tvivlaren som stillsamt trevar och resonerar sig fram på tunna linjer.
När P3 Dokumentärs journalist bläddrat igenom de eleganta skinnbundna dagböckerna som varit akademiledamotens, författarens och professorns Sara Danius så slås jag av samma sak. Inte av självtvivlet, Danius sänker knappast sig själv på varje sida, men precis som Sveriges längste statsminister var hon en maktmänniska som på detta vis, dagboksskrivande, styrde sitt eget eftermäle.
Bråken i Svenska akademien under 2018-19 var svensk litteraturvärlds mest uppmärksammade och ihågkomna ögonblick, vare sig man vill det eller ej. Punkten där Nobelpriset och metoo – två högst mediala och internationella fenomen – möttes hade inte behövt vara i Sara Danius, men så blev det. Hon tog, så att säga, bollen och sprang med den.
Att skriva ner mitt liv antyder att jag tycker att det är viktigt.
Hennes dagböcker behandlas nu av journalister som en neutral källa till vad som faktiskt hände då, på vem som sa vad. Samtidigt var Sara Danius under krisen medveten om att denna strid mycket väl kunde vara hennes sista. Den dagbok vi får uppläst är dagboken hos någon som dör bara några månader efter konflikterna med både kollegor och kung. De stora gester som fick oss alla att anta att frågan var jätteviktig framstår nu mest som ett sista ursinnigt vrål, från det fall som redan påbörjats.
Att skriva är att förlänga livet på tanken, att skriva dagbok är att försöka förlänga sig själv. Självhjälpsmetoden journaling är ett berömt sätt att få punkten där man är och den man vill vara på att närma sig varandra, att anteckna sig igenom sina beslutsprocesser är ett beprövat sätt att ducka misstag, Warren Buffett gör det också.
Nu i januari beställde jag ett nytt läderfodral till mina dagböcker, det har mina initialer i guld tryckta smått längst ner. Det kändes pinsamt när jag fick hem paketet, det snygga fodralet och deras innehåll är ett fåfängt försök att, precis som all ambition, bli lite mer evig. Att skriva ner mitt liv antyder att jag tycker att det är viktigt.
Sara Danius tyckte att hennes liv var viktigt. Eller: hon ville se till att det blev det. Rätt eller fel i knöliga frågor om stadgar från 1700-talet, vem bryr sig nu. Hon råkade ut för en stor orättvisa, jag förstår att hon var arg och ville markera. Men den hade varken med kön eller juridik att göra, den hette cancer.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sista anteckningen i Danius dagbok är ett knytnävsslag
LÄS MER:Barn som leker med djur är en utdöd art
LÄS MER:Är det vi kvinnor som skapat alla dessa självhatande män?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
