När den andra säsongen av Mike Whites soliga samtidssatir ”The White lotus” kom pressade jag ner min man framför laptopen. Som ett barn sneglade jag hela tiden på honom för att se till att han fortfarande tittade. Skulle han gilla, fatta? Jag satt på helspänn när scenen kom då den sockersöta troféfrun Daphne (Meghann Fahy) förklarar varför hon är glad i att vara kvinna. Karaktären jämför det med elefantflockarna hon sett på safari, “de badar och leker och det är så underbart, men det är bara mammorna och barnen. Hannarna är dömda att vandra genom djungeln ensamma.”
Jag tänker på den leende frun och de stackars elefanthannarna när jag läser Gunnar Ardelius essäbok ”Ingenmansland” (2023). Gunnar är man och verkar inte så glad över det, utan liknar det vid en bristsjukdom. Men han verkar inte så lycklig med någon av sina egenskaper. Enda gången han nämner sin imponerande längd är när han föreställer sig hur trångt det måste vara att ligga död i en sjukhussäng, när han tar upp sin kuk är det för att förutspå sina eventuella framtida erektionsproblem. Hans löptider står utskrivna i boken men han recenserar genast sin egen träning som kompensatorisk, pinsam, fel.
När han åker Vasaloppet är det egentligen ett svek och prestationen blir bara ett bevis på att hans manliga ego gick före familjen
Ardelius ser sig själv och sina likar utifrån, som bäst beter sig män i hans ålder som “aktiva seniorer”, anser han. När han åker Vasaloppet är det egentligen ett svek och prestationen blir bara ett bevis på att hans manliga ego gick före familjen. Han gör sin fru gravid på nolltid men inte ens det är en riktig triumf, nej, inget “ha-ha, jag kunde!”. Han skyndar tillbaka till att rada upp tillkortakommanden, erkänna att han borde bli bättre på att visa känslor.
Varför är han så här? Ett tag leker Ardelius med tanken på att det är kvinnornas fel. Bokens enda utropstecken är efter meningen “Nu hade hon fått mig dit hon ville!”. Ardelius är tidig åttiotalist och under hans vuxenblivande var det de coola elakheterna i Fittstim, Darling och ”SCUM-manifestet” som förenade unga kvinnor. Männen var en gemensam, töntig fiende och alla sätt att roasta dem var bra, små symboliska avbetalningar på ett historiskt förtryck.
Kanske fungerar de moderna männens ensamhet och självhat som det gamla mobboffrets? Att han inte längre behöver höra glåporden för att korta stegen och huka sig, därför att han redan alltid hör dem i sitt eget huvud. Är det så, har vi kvinnor skapat de här ledsna papporna, som måste göra aggressiva grimaser mot sig själva i spegeln för att känna sig levande och okuvade en sekund?
Han lider av att vara för teoretiskt lagd för att bygga något
Nja, Ardelius verkar inte behövt kväsas av någon annan, han är inte pluggad av samtiden som ett farligt vapen. Han verkar sakna det som Una-bombaren kallar en maktprocess och plågas av det existentiella vattentrampande som en sekulär västerlänning med skrivbordsjobb ofta gör. Han lider av att vara för teoretiskt lagd för att bygga något, föredrar kultur över natur, sport över lek.
Och manligheten? Jag fick min man att se dialogen om elefanthannarnas ensamma vandringar, försökte prata med honom om den. Han gillade den nog, fattade säkert. Och jag behövde ändå ringa min bästis för att prata igenom serien på riktigt och började lyssna på tre nya poddar (programledda av kvinnor och bögar) för att få mitt sociala lystmäte i ämnet. De är väl dömda att vandra lite ensammare.
Läs mer av Anna Björklund i GP Kultur:
LÄS MER:Folk drogar ned sig med så deppiga nöjen
LÄS MER:Läskrisen handlar inte om resurser, utan om konkurrens
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
