Innan Shirley går ur sängen har hon spelat upp alla sina liv. Hon vill inte vänta på de nya som efter en stund dyker upp automatiskt i telefonen, så hon köper nya. Jag utgår ifrån att Shirley går på toaletten och passerar kylskåpet några gånger om dagen, men jag förstår att det nästan inte finns något som engagerar henne i mer än en halvtimme. För det är så lång tid det tar att få ett gratisliv i Candy crush, och Shirley Clamp köper nya chanser till tillfredsställande tetrissmällar för 11 000 kronor en månad.
Shirley Clamp skäms, förstås, berättar hon i Rix FM. “Mina föräldrar vände på varje krona, och så ligger jag bara och spelar!”, säger hon. Det hon ångrar är själva shoppingen, det ekonomiska slarvet. Hon vill förstås inte verka rik och världsfrånvänd, inte in this economy.
Jag minns alla som förlorat försörjning och anseende för att ha gjort fel, de senaste åren. De som har flugit flygplan eller blivit för arga, druckit för mycket eller sagt något högt. Det de har straffats för är någon aktivitet – de har gjort för mycket, för snuskigt, för snabbt, men, ja, de har i alla fall gjort något. Shirley Clamp borde skämmas ännu mer, för att ha gjort ingenting.
När det kom ut att komikern Louis CK hade runkat framför folk försvann all hans momentum
Det är de som ligger stilla det borde hållas ljusmanifestationer för, de som lade sitt enda människoliv på att köpa bilder av karameller, på världens sämsta kick. För 11 000 kronor hade Shirley fått hundra flaskor beaujolais, ett par feta fortkörningsböter eller en flygbiljett för en ekonomiskt underlägsen utrikisk älskare. Felet hon valde att begå var i stället det lättaste men allra sämsta, det man tyvärr kommer undan med till skillnad från de andra. Det som sabbar flest västerländska människoliv av allihop, den totala passiviteten.
När det kom ut att komikern Louis CK hade runkat framför folk försvann all hans momentum såväl som det mesta av hans produktion från plattformarna. En kommande film, ”Sorry/Not sorry”, visades nyss på Torontos filmfestival och ska behandla hans sex år gamla skandal.
Louis CK hade nominerats till 25 Emmys för att på olika sätt berätta om människor som slutat röra sig, både fysiskt och psykiskt. Hans karaktärer var fast i sina hjulspår och sitt självhat, de bäddade ner sig med en glassbytta på magen och lät allt springa förbi dem. Det Louis berättar, både genom verk och liv, är hur tolerant vår kultur är mot det destruktiva stillavarandet, samtidigt som det inte finns något tålamod med aktiva snedsteg.
Många pratar om hur trauman förhindrar utveckling och förstör framtidsutsikter
Alla vet förstås att det är genom att leva man lär sig, att det är omöjligt att konsumera sig till det som riktiga erfarenheter kan rista in i hjärnbarken. Många pratar om hur trauman förhindrar utveckling och förstör framtidsutsikter, men terapispråket och de stränga medierna har blivit argument för ett ännu större problem. Att undvika både rörelse och händelse, att kokongen mot omvärlden vävs för tät.
Det är inte längre enstaka deppiga tonåringar som tar sig igenom högstadiet med den virtuella världen som enda vän, det är en himla massa fler som ersatt det riktiga livet med deppiga distraktioner. “Det tog lång tid innan jag blev sund”, säger Shirley Clamp som nu berättar att hon inte längre betalar för spel. Hon mådde inte bra.
Inte Louis heller. Men hellre en desperat varelse som störtar in med snopp i hand, än en som inte lämnar sängen.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:E-Type är beviset på att Sverige älskar svaghet
LÄS MER:Läskrisen handlar inte om resurser, utan om konkurrens
LÄS MER:Är Elon Musk resultatet av systematisk barnaga?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
