En dag var det en leguan på restaurangen, manslång och med urtida stillastående ögon som tog in allt och ingenting av våra plastsugrör och hamburgare. Dens märkliga skinn var torrare än en orms och lent som en mormors, jag minns för jag frågade självklart om man fick klappa.
Min bästis hade samtidigt en ras av marsvin som inte gick att skilja bak och fram på förrän man plockade upp dem, vilket jag gjorde, så ofta jag kunde. Min storasyster födde upp ciklider och i korridoren utanför fick man smyga, för om golvet skakade svalde den neurotiska fiskmamman alla yngel på direkten. Det sas att man kunde träna en iller att gå i koppel vilket intresserade mig, en granne skaffade minigris och jag var avundsjuk på min klasskompis chinchilla, hon sa att de hade tätast päls av alla däggdjur. Jag hade dock fått mamma att köpa en skruvdragare och bygga om garaget till dvärgvädursuppfödning.
Det här var på tiden varje liten stadskärna hade en zooaffär och alla ungar visste hur man städade ett sötvattensakvarium.
Jag lekte varken med dockor eller maskiner, de könsuttryck som diskuterades så häftigt dåförtiden var irrelevanta för mig och ganska många i min ålder. De kön jag pluggade var brunstcykler och lektemperatur, inte människornas konstruerade parningsdanser. När jag gick i mellanstadiet och folk med medlidsamma blickar frågade hur det skulle kännas att flytta långt bort och byta skola svarade jag “jag kommer få ha häst”. Det var sant, på landet fick man det, och till och med betalt om jag hjälpte till med fåren och höet.
Det här var på tiden varje liten stadskärna hade en zooaffär och alla ungar visste hur man städade ett sötvattensakvarium. Vi matade någons storebrors fläskiga salamander med levande syrsor och vissa av oss blandade till och med ett klibbigt pulver med fingervarmt vatten och tog över flaskmatningen av de klenaste lammen.
De vuxna klippte ut forskningsartiklar på att hästtjejer utvecklade ledaregenskaper, som att det behövdes vetenskap för att se att alla timmarna med djuren gjorde mer än kosta pengar. Det var svårt att förklara exakt vad som lärdes ut över artgränserna, men jag förstod hur man sätter en kanyl i en halsmuskel på ett halvtons flyktdjur utan att göra skada, medan en annan i vårt stall bara behövde gå förbi för att ge alla hästar stressdiarré.
Både leguanen på krogen och den talande grå jakon jag blev vän med i en park samma sommar var där på 00-talet, både fågeln och kräldjuret skulle alltså kunna leva i dag. Och när jag flyttat till stan igen och var barnflicka kunde vi fortfarande gå förbi djuraffären på vägen hem, för att bara kika lite. Då var sköldpaddorna visserligen på rea och gubben bakom disken hade åldrats och blivit vresig, såsom man blir efter för många år av dåliga affärer.
Nu är sådana butiker borta och vad barn som är som jag gör nu vet jag inte. Vargarna och delfinerna är försvunna från djurparkerna med. Den tysta kunskap vi fick är impopulär nu, utkonkurrerad av skärmar eller av tids-, hygien- och allergiskäl. Eller av djurrättsidéer, och visst förstår även jag att det nog finns nackdelar med att ha dinosauriernas nära släktingar på en lägenhetsbalkong. Synd, eftersom även människor är djur med instinkter att utveckla.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Är det vi kvinnor som skapat alla dessa självhatande män?
LÄS MER:Folk drogar ned sig med så deppiga nöjen
LÄS MER:E-Type är beviset på att Sverige älskar svaghet
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
