I alla följetonger värda namnet dyker det förr eller senare upp en hemlig dagbok av en avliden person som kastar nytt ljus över intrigen. I ”Twin Peaks” antydde Laura Palmers dagbok vem det egentligen var som hade mördat henne. I ”Melrose place” var det bögen Matt som präntat ned hyresgästernas i bostadskomplexet alla mörka hemligheter innan han själv gick och dog i en bilolycka.
I fallet Svenska Akademien – antagligen den folkligaste svenska såpoperan sedan ”Rederiet” – är det Sara Danius. Sveriges Radios pressavdelning hade förvisso bestämt att det rådde embargo på detta avsnitt av P3 Dokumentär fram till torsdagen. Men låt oss konstatera att den förhoppningen var lika from som påven själv. Det dröjde max en halvtimme innan de första pushnotiserna kom om programmet.
På sätt och vis är också materialet sensationellt. Reportern Elinor Ahlborn har alltså satt sig med den tidigare ständiga sekreterarens dagböcker som skänkts till Kungliga biblioteket av Danius familj. Ett fynd i sig som gör att man fortfarande en bit in i dokumentären hoppas på avslöjanden som på något sätt ska förändra bilden av de egendomliga turerna hösten 2017.
Men det ska sägas direkt: så jättemycket nytt efter Matilda Voss Gustavssons DN-avslöjande om Kulturprofilen blir det inte. Enligt P3 Dokumentärs beprövade dramaturgiska modell består det mesta av återberättande av redan kända fakta, med insprängda nyproducerade intervjuer och en och annan ljudeffekt. Dagboksanteckningarna utgör snarare en sorts ryggrad i berättelsen där kråkfötterna oftast bekräftar det vi tror oss veta om Akademiens sammanbrott.
Den som eventuellt söker förklaringar till Sara Danius antydningar i sitt Sommar-program om ”golden showers” och dylikt får därför söka vidare på annat håll. Det här är mer av en färgläggning, där snabbt förbiilande randanmärkningar om Danius plötsliga dödsrädsla hösten 2017, när hon får höra om att en känd kvinna just avlidit i bröstcancer, egentligen drabbar hårdare än alla anteckningar om metoo och Akademien. För mot bakgrund av det som sedan skulle inträffa är det som om den offentliga tragedin här får den privata som följeslagare.
Saftigt, naturligtvis. Och möjligen ytterligare en akademiinducerad huvudvärksilning för kungahuset.
Personligen kan jag ofta ha svårt för kanoniseringen av Sara Danius till metoo-rörelsens skyddshelgon, vidhängd med slagord från knytblusmanifestationer och kulturkommentariat. Inte därför att de kollektiva ställningstaganden som gjordes den hösten inte behövdes – de var oftast helt nödvändiga. Utan för att de i sina sämsta stunder sysselsatte sig med att förvandla vanliga, komplexa människor i samspel med lika komplexa strukturer till svartvita symboler, till hjältar och bovar i en melodram.
Naturligtvis kan man förstå behovet av både tydlighet och att ingjuta hopp och mod i en kultur som dittills ofta präglats av tystnad. Men när Danius poserade i rustning som Jeanne d’Arc i en kalender, ackompanjerad av bildtexter som ”Ockupationsmakten hade inte räknat med henne. Hennes resning, orubblighet och integritet” slog motstånd över i revolutionär kitsch. Och allmänheten tycktes på det hela taget trivas rätt bra med henne i en sådan gräll roll.
Den människa som kort visar sig i P3 Dokumentärs dagboksanteckningar ter sig mer motsägelsefull – alldeles uppenbart föresatt att göra rätt, bot och vidta åtgärder. Men inte heller den mest förbindliga av ledare – Danius gör tidigt upp kolumner över ”kärntrupper” och ”bakåtsträvare” bland de aderton, anfräts av idéer om att Kulturprofilen ”fjärrstyrt hela förloppet” i Akademien och misstänker att hennes kritiker helt enkelt inte tål en kvinna som boss.
Men om man ska tala om nyheter bland dessa hastigt nedskrivna anteckningar finns det egentligen bara en. Att kungen på sitt diskreta och svamliga vis vid ett tillfälle försökte förmå henne att avgå. Signifikativt nog ska det ha varit riksmarskalken som efteråt fått utgöra tolk och förtydligat för henne att det var det som var kungens själva ärende när han ställde frågor om hur hon såg på sin framtid. (Hovet har redan tillbakavisat uppgifterna och sagt att de inte delar Danius minnesbild.)
Saftigt, naturligtvis. Och möjligen ytterligare en akademiinducerad huvudvärksilning för kungahuset. Men det som likväl dröjer sig kvar i minnet är den sista not som Sara Danius gör i sin dagbok, när hon är svårt sjuk i den cancer som snart ska ta hennes liv.
”Sara har duschat”, skriver hon, med pilar som markerar ordet ”duschat” och därmed betonar hur efterlängtad den ansträngningen varit.
Där framträder människan igen. Och då är det som ett knytnävsslag.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Danius dagböcker: Kungen uppmanade mig att avgå
LÄS MER:Här är tidernas största Nobelskandaler
LÄS MER:Sedan spöken äntrade deckarna har vi levt i ett helvete
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
