”True detective: Night country”
”True detective: Night country” Bild: HBO Max

Johan Hilton: Sedan spöken äntrade deckarna har vi levt i ett helvete

HBO:s ”True detective: Night country” började så lovande, tills ett spöke dansade in från ingenstans. Johan Hilton ser en olycklig utveckling av att stoppa in övernaturligt trams så fort det mänskliga mörkret ska skildras.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Det fanns en tid då kombinationen gastar och snutar i en och samma tv-serie var ny och fräsch. Det var ganska exakt 34 år sedan, i en tv-serie som hette ”Twin Peaks”.

Hur mycket jag än älskar den serien – inte minst dess avläggare ”Twin Peaks: The return” från 2017 – så har den också en hel del att stå till svars för.

Om spöken och övernaturligheter i tv-dramatiken tidigare oftast hänvisades till serier som ”Twilight zone” blev det allt vanligare att släppa in dem i deckargenren efter att jakten på Laura Palmers mördare drog igång.

Och sedan dess har vi levt i ett helvete.

ANNONS

Senast jag suckade över det var framför premiäravsnittet till den i övrigt alldeles utmärkta HBO-serien ”True detective: Night country” nu i veckan. Allt var så lovande, Jodie Fosters sammanbitna polis utredde försvinnandet av ett forskarteam i Alaska, spänningar mellan den vita majoriteten och urbefolkningen puttrade olycksbådande under berättelsens yta, en gammal nedlagd utredning tycktes ha någon sorts betydelse – och plötsligt dansar det in ett jävla spöke från ingenstans som pekar ut var de försvunna kropparna ligger nedfrysta i polarisen.

Nåd, snälla någon. Det räcker nu. Alla är inte David Lynch. Kan vi inte bara få en normal deckare där inte oknytt är inblandade? En sorts fredad zon för alla oss som inte längre pallar all kvasiandlig smörja som vår avförtrollade tid prompt ska lindas in i?

För vid det här laget har vi inte bara sett agent Cooper kommunicera med ockulta jättar och dvärgar, eller Mulder och Scully jaga ufon och spöken i ”X files”. Förutom den sedvanliga b-divisionen – paranormala slaskserier som ”Constantine”, ”Lucifer” och ”Dresden files” – har vi förvisso emellanåt fått kvalitativa deckarserier som ”River” där Stellan Skarsgård vandrar runt och är halvsynsk. Men också styggelser som ”Freud”, där Netflix drar den stackars psykoanalytikerns namn i smutsen genom att låta honom lösa övernaturliga mord bistådd av ett medium.

ANNONS

Mordutredningar och luggslitna snutar i tv-serier för vuxna. Vålnader och gastar i rysare, ”Scooby Doo” eller andra barnproduktioner.

Endast i bästa fall sker dessa genrefusioner med någon sorts mer välutvecklad eller allegorisk tanke: känslan av hur mordutredare ständigt lever i dödens skugga, ansatta av skuldkänslor inför de offer man inte lyckades rädda och som nu antar formen av en vålnad som kräver upprättelse.

Det sorgliga är att dessa påhälsningar från uppfordrande döda i stort sett bara funkat en enda gång i dramatik för vuxna – ”Hamlet”. Likväl har de dykt upp i allt fler genrer de senaste åren. Häromsistens fördärvades ”The crown” av ett helt avsnitt där drottningen och prins Charles satt och terapeutade sig själva genom att prata med prinsessan Dianas spöke.

Och när jag någon slö kväll i höstas gav upp det tröstlösa scrollandet och underkastade mig ytterligare en true crime-serie om någon seriemördare dröjde det inte många minuter förrän ett medium traskade in i den så kallad dokumentären och påstod sig stå i direktkontakt med den avlidna mördaren.

Det har gjort att jag med tiden börjat känna mig som någon sorts franskklassicistisk purist: sluta mixtra med genrer i jakten på high concepts och på att göra avtryck i streamingtjänsternas hysteriska uppmärksamhetsekonomi! Var sak på sin plats! Mordutredningar och luggslitna snutar i tv-serier för vuxna. Vålnader och gastar i rysare, ”Scooby Doo” eller andra barnproduktioner.

ANNONS

För sanningen är ju att det inte finns något svårare, eller i många fall ens viktigare, än att utforska det mänskliga mörkret, precis sådant som det är. Vi är varelser plågade av våra skuldkänslor, vår skam, sorg, saknad. Som samtidigt besitter kapaciteten till våld och monstruösa handlingar, närmast omöjliga att föreställa sig. Och som kriminalgenren i sina allra bästa stunder kan få oss att fundera vidare kring.

Att i det ögonblicket komma och vifta med andar och vålnader är den allra enklaste och billigaste av lösningar. Det är en idiotförklaring av hela verksamheten. Ett trick för charlataner som borde förbjudas enligt lag.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”True detective: Night country” – HBO Max

LÄS MER:Kulturen har blivit ett sömnpiller

LÄS MER:Det är hög tid för kungen att abdikera

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS