När jag fick veta att jag skulle recensera den här boken kunde jag inte låta bli att fundera på vad jag skulle göra av den efter att jag hade läst den. Slänga den? Eller skulle jag våga ställa den i bokhyllan så att vem som helst kan komma åt att läsa den? För är det inte så att suicid – och att skriva om det – smittar? När media till exempel rapporterade om Kurt Cobains suicid följde närmare 100 fans i hans fotspår.
Det visar sig att Rück också ställt sig frågan om det här verkligen är en bok som borde skrivas. Men jo, argumenterar han, för forskning har visat att det främst är om man nämner specifika metoder, eller i viss mån när det handlar om kända personer, som det tenderar att så att säga ”inspirera” – och boken igenom lyser metoder och kändisar med sin frånvaro. I centrum står i stället etik och försök till förståelse.
Vad är det som gör en människas liv värt att leva? Varför får man inte ta livet av sig? Och är det verkligen alltid helt fel?
Möjligen brister Rücks historiska delar i stringens, men i övrigt använder han sig av essäns fulla potential för att svara på dessa frågor: han skriver fram berörande personporträtt och blandar dem med sina egna reflexioner, underbyggt med statistik och fakta.
Enligt henne bör dödshjälp vara tillåtet även vid psykiatriska sjukdomar, vilket det också är i till exempel Belgien.
I flera länder i världen är dödshjälp tillåtet – vilket ju är en form av assisterat självmord. I dessa länder menar man också att eutanasi gör att människor inte behöver smussla med sin vilja att dö, och suicidera ensamma i hemlighet. I stället kan de och deras anhöriga tillsammans förbereda sig på vad som ska hända och avsluta personens liv på ett värdigt sätt. Däremot föreligger i dessa länder olika syn på vem som bör bifalla en ansökan om dödshjälp. En läkare, med utbildning, erfarenhet och objektivitet, hävdar förespråkare för eutanasi i bland annat delar av USA och Nederländerna. För att bland annat säkerställa att patienten är vid sina sinnens fulla bruk och inte lider av en depression.
Men nej, det är ett paternalistiskt sätt att tänka, resonerar psykiatrikern Lieve Thienpont. En människa har alltid rätt till autonomi, självbestämmande och värdighet även då hon har en psykisk sjukdom. Enligt henne bör dödshjälp vara tillåtet även vid psykiatriska sjukdomar, vilket det också är i till exempel Belgien.
Här i Sverige har vi en annan syn. Dödshjälp är inte tillåtet, och som första land har vi en vision om suicid zero, alltså att noll människor ska suicidera. Är det ens möjligt att uppnå en sådan vision, frågar sig Rück. De suicidbedömningar som finns inom psykiatrin i dag är trubbiga och missar ofta sitt mål. En annan metod han beskriver är dock prevention by design, alltså att sätta upp skyddsbarriär på riskfyllda platser.
Boken är tunn och välskriven. Ändå tar det tid att läsa. Rücks raka prosa och de överlevande han intervjuar berör och lockar till eftertanke – med jämna mellanrum måste jag helt enkelt lägga boken ifrån mig och bara låta orden smälta.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Muminmamman får oss att förstå EIP-föräldern
LÄS MER:Recension: Sjuka kvinnor av Elinor Cleghorn
LÄS MER:Recension: ”Rätten till sex” av Amia Srinivasan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
