Den franske författaren Jean-Paul Sartres ord är bevingade: Helvetet är de andra.
Det ska erkännas att tanken farit genom skallen på mig under en och annan mellandagsrea. Men trots de fasor och vidrigheter människan är kapabel att utsätta sin nästa för – för ögonblicket både österöver och i Mellanöstern – är också motsatsen sann. De andra kan vara paradiset.
Under pandemin kunde jag ibland nästan uppleva min egen längtan efter sammanhang som en drift. Jag har under större delen av mitt liv varit en flitig teaterbesökare. I stort sett varje helg uppgår jag i den kollektiva kraft som brukar omnämnas som ”publik”, och där man tillsammans med ensemblen på scen skapar den, i bästa fall, förhöjda känsla som utgör själva teaterupplevelsen.
Att plötsligt sättas i husarrest under paroller som ”social distans” var därför på sätt och vis som att amputeras. Under de år som covid-19 drog fram över världen upplevde jag att jag gradvis blev dummare – min tankeverksamhet har alltid känts klarare i sällskap av andra, utvecklats i samspelet av impulser i ett större sällskap.
Så när vi äntligen släpptes ut i samhället igen, och man åter fick beträda teatersalongerna, var jag oförberedd på min känslomässiga reaktion. Jag kan knappt ens säga om de föreställningar jag såg under de första månaderna efter att restriktionerna hävts var bra eller dåliga. Jag var bara så lycklig över att få sitta i en salong igen, tillsammans med andra teaterbesökare. Över att än en gång få känna sig som en samhällsvarelse.
Jag har inga moraliska synpunkter på det, ibland är Netflix, HBO och ”Love is blind” det bästa alternativet.
Något liknande har övermannat mig under den senaste veckan. Det är säkert femton år sedan jag senast hade möjlighet att gå på Göteborgs filmfestival, men när jag nu de senaste dagarna prickat av ett försvarligt antal rullar, är det inte alltid själva filmupplevelsen som dröjt sig kvar. Utan att det sker i sällskap med en publik, flankerade av ständiga samtal och diskussioner.
De senaste åren har streamingkulturen i kombination med pandemin påverkat inte bara bio- och teaterbesöken, utan kulturlivet i stort. Precis som under televisionens genombrott i mitten av 1900-talet har kulturkonsumtionen gått igenom en betydande individualisering, där folk i högre grad än tidigare valt att stanna hemma framför att ta del av något tillsammans med andra.
Jag har inga moraliska synpunkter på det, ibland är Netflix, HBO och ”Love is blind” det bästa alternativet. (Och definitivt att föredra framför somlig dålig teater, det kan till och med en inbiten scenkonstkritiker som jag konstatera.)
Men det finns också skäl att fundera över de långsiktiga effekterna på våra fysiska mötestillfällen – och hur det samspelar med större och allvarligare samhällstendenser.
De senaste åren har jag allt oftare gripits av misstanken att vi i ren obetänksamhet, och i vissa fall lättja och rastlöshet, håller på att avveckla en av grundbultarna i demokratin – det offentliga torget, platserna och tillfällena där vi möts fysiskt, ser vår nästa i ögonen och inser att vi, trots våra meningsskiljaktigheter, har med människor av kött och blod att göra. Inte bara algoritmer, ettor och nollor.
Under tisdagen deltog jag i en diskussion på Publicistklubben om hur vi som medborgare kan navigera i en verklighet som alltmer präglas av halvsanningar och lögner, inte sällan påeldade av propagandans kolportörer. Panelsamtalet skedde på Blå stället i Angered och landade, som mycket annat, i segregationsproblemen, i att vi lever i ett samhälle där vi allt mer sällan träffar varandra – och i stället isolerar oss i enklaver, både i fysisk och digital bemärkelse.
Jag vill förvisso inte låta alltför sentimental och blaskig, men om jag ändå gör det skyller jag på alla upplevelser under filmfestivalen.
Dalmar Namazi, klok reporter på SVT, talade bland annat om behovet av interkulturella mötesplatser, fler sammanhang där vi kan träffas i syftet att pröva och utforska varandras bevekelsegrunder. Att demokrati, om jag tolkar honom rätt, är en aktiv handling som påbörjas i mötet med vår nästa.
En sådan uppgift kan naturligtvis inte läggas på vare sig kulturen eller enskilda evenemang. Men låt mig säga såhär: efter en vecka där man, genom att uppgå i en större publik, har möjlighet att röra sig från politiseringen av undervisningen på en skola i Ungern till en dokumentär skildring av alkoholismens och klassamhällets Göteborg via kvinnomisshandelns konsekvenser i Japan och den oväntade kärleken mellan en brittisk arbetare och en dragqueen, är en pretty damn good utgångspunkt.
Jag vill förvisso inte låta alltför sentimental och blaskig, men om jag ändå gör det skyller jag på alla upplevelser under filmfestivalen. För jag blir allt mer övertygad om att den sortens arrangemang, att kulturen i stort, ja, att alla initiativ som strävar efter att samla människor på en och samma plats för reflektion, diskussion och fördjupning, aldrig har varit viktigare än just exakt nu.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sista anteckningen i Danius dagbok är ett knytnävsslag
LÄS MER:Sedan spöken äntrade deckarna har vi levt i ett helvete
LÄS MER:Kulturen har blivit ett sömnpiller
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
