För några decennier sedan kom en stridbar genusprofessor till en svensk universitetsinstitution. Runt henne samlades en grupp doktorander. Systematiskt och tillsammans synliggjorde de patriarkala maktstrukturer och förändrade normerna för vad som var socialt acceptabelt.
Det slog hårt mot vissa manliga kollegor. Ingen skrattade längre ostraffat åt sexistiska skämt. Någon blev också anmäld för en hand som upplevts kränka en kropp.
De utmanade männen fattade ingenting. Bokstavligt.
Jag tycker det där att fatta ingenting är intressant. Allt det bekanta i en social situation, alla privilegier någon eller en grupp åtnjutit, allt det där som varit lika självklart som osynligt och (inte så sällan) omedvetet. Plötsligt vrider någon på perspektivet och världen förändras.
Plötsligt vrider någon på perspektivet och världen förändras.
När jag läser att regeringens utredare Anna Singer, förväntas föreslå ett stopp för den transnationella adoptionspraktiken, tänker jag att det handlar precis om det: nya erfarenheter och perspektiv läggs till en praktik och världen förändras.
På 1950-talet kom de första utomnordiskt adopterade barnen till Sverige. De svenska pionjärerna såg internationell adoption som ett sätt att förena föräldralösa barn med föräldrar som ville ha barn. Det var – då – inte en bot mot barnlöshet, snarare tvärtom.
Internationell adoption sågs som ett sätt att rädda föräldralösa barn men också som en utmaning mot den vita, biologiska kärnfamiljsnormen
Många av den första generationens adoptivföräldrar hade också biologiska barn. Internationell adoption sågs som ett sätt att rädda föräldralösa barn men också som en utmaning mot den vita, biologiska kärnfamiljsnormen.
Det där brukar jag tänka på när min äldsta dotter, adopterad från Kina, på födelsedagar och julaftnar skriver "Till min bästa mamma" på gratulationskorten.
Det är jag, mamman. Men vi är samtidigt mer än en.
Det där har jag också tänkt på när jag på senare år tagit del av berättelser om samkönade par som får barn genom surrogatmödraskap eller adopterade som bosatt sig i sitt födelseland och sökt upp sina biologiska släktingar.
Dansk-koreanska Maja Lee Langvads långdikt ”Hon är arg” från 2016 är kanske det allra klaraste exemplet på hur internationell adoption både utmanar och återförtrollar den biologiska (kärn-)familjen och det etniska ursprunget.
Kanske kan den också ses som ett vittnesmål om möjligheten att ha mer än en familj, mer än en mamma, mer än ett land.
Men jag är inte säker. Det verkar samtidigt så komplicerat.
Redan på 1970-talet brottades svenska myndigheter med rapporter om ”oegentligheter” i adoptionsverksamheten
Redan på 1970-talet brottades svenska myndigheter med rapporter om ”oegentligheter” i adoptionsverksamheten; bland annat olaglig förmedling av barn, förfalskade handlingar och fattiga föräldrar som lämnade – eller förmåddes lämna – barn till adoption i utbyte mot pengar.
Men det var som om det svenska samhället, om man kan uttrycka det så, inte kunde ta till sig dessa historier.
Det var som om detta att till synes föräldralösa barn gavs en ny chans ”hos oss”, var så omhuldad att människor var oförmögna att höra, än mindre förstå.
Inte ens när köerna för att adoptera ett barn, gärna ett friskt litet barn, på 1970-talet blev många år långa, fanns det någon beredskap för att i väst tala om vad detta kunde få för konsekvenser i barnens födelseländer.
Jag tror det kan beskrivas som ett utslag för att fatta ingenting.
Det som idag, åtminstone vid närmare eftertanke, kan framstå som givet, nämligen att en större efterfrågan än tillgång på barn aktuella för adoption utgör en högrisksituation för oegentligheter som övergrepp och kriminalitet, hade på 1970- talet svårt att få genomslag. Och det måste nog ses i ljuset av sin tid.
De flesta länder som barn adopterades från uppfattades som politiskt, ekonomiskt och socialt underutvecklade. Det var diktaturer, djupt fattiga forna kolonier, länder sönderslitna av inre stridigheter och korruption.
Ingen ifrågasatte att barnen som var aktuella för adoption behövde nya föräldrar och bättre omständigheter. Det var inte heller så konstigt med ofullständiga eller motsägelsefulla dokument och ljugande myndighetspersoner. Det var ju inte precis jämbördiga länder som bytte föräldralösa barn med varandra.
Den där partiella blindheten har varit livskraftig.
Mycket länge har vi varit många som inte fattat någonting.
det är nog först nu som insikten om konsekvenserna av det som ursprungligen var goda intentioner, på allvar fått fäste
Och det är nog först nu som insikten om konsekvenserna av det som ursprungligen var goda intentioner, på allvar fått fäste. De internationellt adopterade barnen har inte alltid varit så föräldralösa som det framställts.
Att växa upp i Sverige har inte heller alla gånger varit så fint för de adopterade som pionjärerna föreställde sig att det skulle bli. Rasifiering har varit vardag och transnationellt adopterade har varit överrepresenterade bland personer drabbade av allvarlig psykisk ohälsa.
I förskjutningen av vad vi ser, har adopterades egna erfarenheter och vittnesmål varit viktiga. Likaså den växande gruppen biologiska föräldrar som, inte minst genom de adopterade, börjat komma till tals.
När DN-journalisterna Patrik Lundberg, Alexander Mahmoud och Josefin Sköld tilldelades Stora journalistpriset 2021 för artikelserien ”Barn till varje pris” löd motiveringen: ”Nu kan ingen blunda mer. Vi vet sanningen om de systematiska stölderna av barn, som i Sverige fortsatte – i det godas namn.”
Så är det nog. Det går inte längre att fatta ingenting. Världen och tiden har förändrats.
Maktstrukturer som var osynliga på 1950-talet – och för den delen ända in i 2000-talet – har synliggjorts. Erfarenheter som ännu inte kunde ha gjorts, liksom nya vetenskapliga perspektiv på relationen mellan väst och resten av världen har tillkommit.
Det har gjort det allt svårare att ge legitimitet åt en praktik som genom överstatliga överenskommelser flyttar barn över halva jordklotet och genererar skumraskaffärer och övergrepp.
Märkligt, eller möjligen typiskt, nog har samtidigt bruket av surrogatmödraskap vuxit fram som något nästan socialt accepterat.
Här fortsätter barn flyttas mellan länder. Men det rör sig inte längre om en praktik grundad i avtal mellan nationer utan om ekonomiska avtal mellan individer.
Och måhända är det en logisk fortsättning på, eller en sorts individualiserad invertering av, den kommersialiserade, korrumperade och kriminaliserade adoptionspraktik som nu i Sverige verkar gå i graven.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
