Ännu vet vi mycket lite.
Det vi vet är att Salwan Momika, som på senare år gjort sig känd för sina koranbränningar, under natten till torsdagen mördats i en lägenhet i Södertälje. Enligt uppgifter ska skjutningen ha direktsänts på sociala medier.
Som offentlig person var Momika den sortens gestalt som vår konfliktfyllda tid haft uppenbara problem att hantera. Det finns kretsar som i honom såg en hjälte, som med fara för sitt eget liv stod upp mot det religiösa förtrycket genom att bränna dess heliga skrifter. Andra avfärdade honom som en provokatör med tvivelaktig agenda och dunkla drivkrafter. (Hur juridiken betraktade bränningarna får vi tills vidare inte veta – domen i det åtal som väckts mot honom och en medåtalad sköts under torsdagsmorgonen upp.)
Det har, kort sagt, varit som det ska vara i en demokrati. Fram till i natt.
För om det vi nu fruktar visar sig stämma har Momikas fiender lyckats med det som de aldrig lyckades med i fallet Lars Vilks: att med våld tysta en kritiker.
Mot en sådan bakgrund spelar det heller inte någon roll vad vi själva har för åsikter om koranbränningarna
I en allt mörkare tid där vi närmast börjat vänja oss vid de återkommande skjutningarna och sprängningarna är det fortfarande en sensationell händelse som borde skicka chockvågor genom samhället.
För det här handlar om vilka vi i grund och botten är. Efter två decennier av islamistiskt våld och terror – vi högtidlighöll tioårsminnet av Charlie Hebdo så sent som för tre veckor sedan – torde våra demokratiska ryggmärgsreflexer vara väl utvecklade.
För om det är så att Momika mördades för koranbränningarnas skull har hans banemän bara lyckats med en enda sak: att göra honom till martyr, till någon som alla som tror på demokratin nu måste samlas kring.
Mot en sådan bakgrund spelar det heller inte någon roll vad vi själva har för åsikter om koranbränningarna. I ett rättssamhälle avgörs eventuella överträdelser av juridiken. Vi som tror på ett öppet, tolerant och sekulärt samhälle där rätten att häda, ifrågasätta och ibland även kränka är en omistlig del av det som skapar ett fritt och dynamiskt offentligt samtal måste göra det vi gjort så många gånger förr, efter Lars Vilks, Bataclan och Mohammedkarikatyrerna.
Att samfällt och kraftfullt ta avstånd från religiöst tyranni, dess vedergällningssystem och bödlar. Att bekämpa mörkerkrafterna med alla demokratiska och till buds stående medel. Kampen är inte över.
