Debatten om så kallade ”hybridförlag” har fokuserat på att förlagen kapitaliserar på naiva författaraspiranters livsdrömmar. Det är förvisso sanning, men inte hela sanningen. Låt mig tala av egen erfarenhet.
Under coronapandemin gjorde jag samma sak som hundra procent av alla svenska män: Jag skrev en roman.
Inte ”den” romanen som blottade mitt sårbara inre eller gav liv åt fantasierna jag burit sedan jag var barn. Den var ren opinionsbildning. Det var innan jag hittade hem hos ett riktigt förlag med min nästa roman.
Jag tänkte att Sverige och Europa var naiva inför den ryska imperialismen och att en spänningsroman med ett realistiskt ryskt hot i berättelsens centrum kunde göra skillnad. Min debutroman är 350 sidor säkerhetspolitik i skönlitterär form.
Boken var färdig tre månader innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Tajming? Kanske. Om den hade getts ut av ett riktigt förlag som brydde sig om sådant, vill säga.
Hade de hållit upp en prislapp skulle jag ha dragit öronen åt mig, eftersom jag har såväl självrespekt som en gnutta sunt förnuft. Men likväl var det ett skojarförlag.
I stället skrev jag kontrakt med något som visade sig vara ett skojarförlag. Jag betalade ingenting. Hade de hållit upp en prislapp skulle jag ha dragit öronen åt mig, eftersom jag har såväl självrespekt som en gnutta sunt förnuft. Men likväl var det ett skojarförlag.
Det visade sig först efter signeringen, då förlagets generiska broschyr med ”information till författare” landade i mejlkorgen. Där fick jag veta att förlaget gör alla lämpliga och nödvändiga marknadsföringsinsatser, som de dock tyvärr inte har möjlighet att redovisa.
Sedan kom redaktörskommentarerna, vilka i första hand var avsedda att övertyga förlaget om att redaktören nästan hade läst boken och därmed gjort sig förtjänt av sin ersättning. Substantiella synpunkter erhålles annorstädes.
Och så ljudboken. Som på utgivningsdagen angav fel författarnamn.
Hybridförlagen är visserligen litteraturens motsvarighet till Socialdemokraternas lotteriverksamhet. Men de är också branschens svar på mobilleverantören med åtta timmars kö till kundtjänsten, nyhetsbrevet där länken till avregistrering är död, fastighetsförvaltaren som slänger fimpar i rabatten.
Kultursidornas kritik mot hybridförlagen är rättvis. Men bland allmänheten borde de ses som värre än utsugare. De är också skojare.
Läs mer i GP Kultur:
