Sist jag tog bilen in till stan åkte jag fel och hamnade i någon sorts loop som tog mig åt rakt motsatt håll. Då svor jag förstås, mer och mer ju längre bort från målet jag kom, över att det är så krångligt att köra bil i Göteborg. Men alla andra dagar och stunder av mitt liv är jag beredd att ställa mig på barrikaderna för att bekämpa bilismen i staden.
Överallt där det finns rimlig kollektivtrafik ska det var svårt att köra bil, av det enkla skälet att den lilla obekvämlighet det orsakar vissa bilförare med råge vägs upp av de fördelar det innebär för oss alla. Till och med för den griniga bilföraren.
Alla gillar frisk luft, mår bättre utan buller, tycker om att strosa på gator utan fordon och gynnas av att klimatuppvärmningen dämpas.
De innerstadsbor som klagar över att de inte längre kan köra bil fram till sin bostad kan i stället glädjas åt att värdet på fastigheten troligen kommer stiga. Och bor man i stan behöver man normalt ingen bil till vardags. Affärsinnehavare kan glädjas åt att forskningen pekar på att kommersen ökar när man skapar gågator. Gungor och karuseller, alltså.
Vi har tio år på oss innan förslaget om en bilfri innerstad i Göteborg ska förverkligas. För oss som bor på vischan, en bra bit utanför stan, finns nu ännu fler skäl att kämpa för en bättre kollektivtrafik. Om det inte går att parkera centralt kan man ju lika gärna ta bussen hela vägen – om det bara finns en buss att ta.
Men folk har konstigt mycket tid över för att engagera sig för privat bilåkande och obegripligt lite tid att lägga på att kämpa för förbättringar som skulle gynna alla.
Vi får nog räkna med protester, vänta ut kritikstormen som oundvikligen kommer och hålla målet i tydligt sikte: en grönare, säkrare och vackrare stad.
