Helena Looft är en i många bemärkelser sparsmakad författare. Det var sju år sedan hon senast gav ut en bok, och när hon nu återkommer med en roman är den inte ens nittio sidor lång.
I gengäld är den på något vis själva inbegreppet av den sparsmakade och återhållsamma prosan när den är som allra starkast. När det finns en undertext som är så stark och kännbar att den hotar att suga ner varenda till synes troskyldig formulering i sin gurglande malström.
På dina murar handlar nämligen om bortträngningar, om att inte låta det som bör komma ut komma ut. Vi möter en existens som har inskränkts till vardagens allra ytligaste, artigaste umgänge. Och det i sin tur skapar en sorts universell håglöshet som dominerar hela prosans yta. Men ingalunda dess djup.
Gun är vuxen och ändå inte. Efter ett första, oerhört starkt, mikrokapitel som låter födelsen och den tidiga barndomen ta formen av en biblisk skapelseberättelse - komplett med vuxenhetens fall från paradiset - möter vi henne i moderns hägn i en Östermalmslägenhet. Vi möter också, mycket kort, en pappa och en bror som sedan försvinner ur berättelsen. En berättelse som huvudsakligen kretsar kring Guns oförmåga att handla.
Hon lider av total handlingsförlamning och social fobi. Faktum är att hon i stort sett verkar sakna liv. Hon lever i ett förödande vakuum - ända fram till det ögonblick då hon har kämpat sig fram till ordet "jag" och börjar berätta.
På dina murar är en sorts grundberättelse om bristen på berättelse - och vad bristen på egna minnen, egen historia, egna ord gör med en människa - inte minst en kvinna. En kvinna som på ett oerhört subtilt vis domineras av en mor som egentligen inte vill något ont - men inte heller vill att dottern ska växa förbi henne (ett ganska förbisett fenomen när vi pratar om kvinnligt dåligt självförtroende i en patriarkalisk värld). Gun tilllåts inte minnas, hennes fåtaliga minnen negligeras eller förkastas, en fostran som leder till en total brist på utlevelse. Men i hennes inre brinner behovet och växer till mytiska dimensioner.
Det här hade kunnat bli en tjock, mångordig roman om språklöshet. I stället väljer Helena Looft att vara trogen sin huvudpersons språklöshet, att följa hennes närmast autistiska väg fram till det ögonblick då den sprängs och språket förlöses.
Helena Loofts lilla roman innebär inget mindre än en pånyttfödelse för kortromanen i Sverige. Det är en väldigt lockande och lovande form. Och - inte minst - mycket svårare än den verkar.
