Men om vi skulle backa tiden och ta allt från början.
Vi befinner oss på Södra vägen 28 i Göteborg. Året är 1909. Stadsdelen Heden är under uppbyggnad och nu är det arkitekturstilen jugend som gäller. Allt skiner och luktar nytt. Flyttlassen rullar in. Ingrid är nitton år och nygift med Albert Lilienberg, stadsplanechef i Göteborg och ansvarig för planeringen av områden som idag, hundra år senare, hör till Göteborgs mest omtyckta.
Ingrid Wallberg kom från en välbärgad industrifamilj i Halmstad och Albert Lilienberg fick upp ögonen för Ingrid då hon bara var femton år. Albert besökte Ingrid redan under skoltiden på Djursholms Samskola i Stockholm, dit Ingrid skickats som femtonåring. Albert var då 26. En dagboksanteckning berättar att, ”Albert på det mest ansvarslösa sätt förstörde mitt skolflicksliv”. Åldersskillnaden är inte helt okomplicerad och i en berättelse återkommer hon till ämnet:
”Jag har aldrig förr kysst en 17-åring”, avslöjar den äldre chefen.
Och orden skulle kunna tolkas vara Alberts.
Albert Lilienberg friade när Ingrid var 17 år. Familjen tyckte att det gick för fort fram. Och det blev inte bättre när det alldeles före bröllopet kom fram att Albert drogs med ofantliga skulder. Men han hade ett fint jobb och de var bokmalar båda två, så kanske det ska gå bra ändå, hoppades de. Bröllopsklockorna ringde 1909 och de flyttade ihop i lägenheten på Södra Vägen 28.
Ingrid Wallberg - en essä i två delar av arkitekten Marie Steen
I den den första delen beskrevs hur Ingrid Wallberg formades till funktionalist när hon på 1920-talet hamnade mitt i den europeiska modernismens hjärta. Hon praktiserade i Le Corbusiers ateljé och tog lektioner för hans medarbetare Alfred Roth. De fann varandra och tillsammans startade de arkitektkontoret R&W i Göteborg. Roth & Wallberg – det skandinaviska sändebudet för Le Corbusier och funktionalismen i Göteborg. När Alfred Roth lämnar Sverige efter bara två år, driver hon kontoret vidare på egen hand och blir Sveriges första kvinnliga arkitekt med egen verksamhet.
Och det var ingen liten våning att börja livet tillsammans i. Den sträcker sig över hela våningsplanet och är en klassisk paradvåning på fem stora rum, köksingång och pigkammare åt gården, dessutom med både badkar och toalett inne.
Adressen ligger nära Exercisheden, alltså det som är det öppna fältet även idag. Ingrid engagerade sig i sina nya kvarter genom att Heden skulle förbli en öppen fri yta – som inte skulle bebyggas eller naggas i kanterna. Albert var först måttligt intresserad av just den här frågan och tyckte att man lika gärna kunde dra Vasagatan rakt över Heden. Vi vet hur det blev.
Albert Lilienberg blev Ingrids ingång till arkitekturen – så lite tur var det att de träffades ändå. Ingrid blev Alberts assistent och han uppmuntrade henne också att utbilda sig. Det här var i en tid när kvinnor ännu inte hade tillträde till arkitektskolorna, så Ingrid gick sin egen väg och studerade kurser i konst, arkitektur och stadsplanering i Tyskland. I en arkitekttävling om en ny stadsdel i Chicago signerade de båda tävlingsbidraget, vilket var ovanligt, och de blev kända som det ”äkta paret”. Senare ritade hon åt Albert Lilienberg under hans namn. De arbetade båda med det mänskliga perspektivet i planeringen och byggandet av staden.
Ingrid engagerade sig för att förbättra boendestandarden för arbetarna och för att kvinnorna skulle få en lättare vardag, med rinnande vatten och toalett inne. Och för att ljuset skulle nå ner mellan gårdarna. Till jubileumsutställningen i Göteborg 1923, i den sociala sektionen, skapade hon en visningslägenhet av en arbetarbostad för att visa hur dåligt och fattigt det var. Men hon visade också upp nya idéer och lösningar för att skapa bättre och mer funktionella arbetarhem. Detta blev Ingrid Wallbergs favoritämne.
Efter bara två år på Södra Vägen 28 flyttade de till Stora Gårda i Örgryte. Och där blev sedan Ingrid Wallberg kvar hela livet. Örgryte var vid denna tid landsbygd och här kunde de leva ett riktigt herrgårdsliv – som ju Ingrid var van vid från uppväxten i Halmstad. Förutom att det alltid var skralt i kassan. Ingrid drev en handelsträdgård på herrgården för att få in lite extrapengar.
Allt bra så långt. Eller inte. Ingrids och Alberts förhållande var problematiskt redan från början.
Tydligen var Albert Lilienberg känd i hela Göteborg för sitt ständiga trubbel med pengar. Man förstår Ingrids irritation över deras ständiga ekonomiska problem. Hon hade inte ett öre på fickan då hon reste iväg för studier i Europa. Så hon fick fråga föräldrarna om hjälp. Albert arbetade jämt så tydligen var det mycket pengar in och ännu mer ut.
Ingrid Wallberg kom från en stor, barnrik familj och längtade efter barn. Och så längtade hon efter Albert – som till sin karaktär var som blixten, både i tanke och rörelser. Han talade fort och skakade lätt av sig kritik. Och enligt Ingrid kändes det som om han hade blicken fäst snett bakom henne istället för att se henne i ögonen.
Anne Brügges bok ”Ingrid Wallberg - arkitekt och funktionalist” har varit en vägledning i att lära känna Ingrid Wallberg – både hennes yrkesliv och privatliv. Av de många dagbokssanteckningarna förstår man att hon håller på att störa ihjäl sig på Albert. Och äktenskapet knakar rejält:
”1915, bankrutt på alla områden, hälsa, lycka, arbete, kärlek, drömmar. Allt i kras."
Barnlösheten påfrestar. Ingrid var modig och rättfram till sin karaktär och i ett brev till en T. S bad hon om en liten tjänst:
”Nu den 10-12 april. Res då till Köpenhamn – eller vart Ni vill, jag följer osedd – och ge mig en stund var dag. Överse med mitt imperativ. Jag varken kan eller vill befalla, jag vädjar.”
Svaret från T.S är diplomatiskt.
”Jag vill icke förneka att jag varit tvehågsen. Hur skall man kunna avväga sitt ansvar åt olika håll? Jag har annars inte det minsta emot att råka er. Er T.S”
Denne T. S tros, med största sannolikhet vara ingen mindre än Torgny Segerstedt. Men om det verkligen var så, är en väl bevarad hemlighet.
Trots att Ingrid och Albert mest verkade springa förbi varandra föddes så äntligen den hett efterlängtade Björn den 2 mars 1917. Björn Albert Inge Lilienberg, senare Wallberg.
Men inte ens babylyckan kunde kitta dem samman. Skilsmässan mellan Ingrid Wallberg och Albert Lilienberg gick igenom 1927, men redan 1923 var separationen ett faktum. Ingrid skrev i dagboken:
“Domarna skola falla hårda över mig, som överger en så ”utmärkt” man. Ingen vet vad jag har gått igenom; och jag skall tiga. På så sätt blir det också möjligt för mig att ge min tacksamhet mot A.”
1925 gav sig Albert Lilienberg av. Han flyttade ut från deras gemensamma hem på Stora Gårda i Örgryte – utan att säga hejdå eller säga vart han skulle. Till slut kom det fram att han bodde på Grand Hotell. Ingrid var rasande för att han även bröt kontakten med Björn.
Så Ingrid tog själv hand om Björn. De flyttade till Paris och livet tog en helt ny riktning. Björn blev verkligen solen i Ingrids liv. Efter en jobbig start där Ingrid missade hela Björns första år, eftersom hon var inlagd på ett vårdhem i Stockholm, så växte sig banden allt starkare.
Men en dag hände något som inte får hända.
Ingrid hade ett gevär. Den bössan var enligt Björn livsfarlig. Ett skott skulle kunna avlossas utan att hanen är spänd och de hade kommit överens om att den aldrig mer skulle användas. Björn ville istället att hon skulle köpa ett säkrare hagelgevär, en “Hammerless”. Björn var vid den här tiden sjutton år och jakt ett intresse som fanns i familjen.
Ingrid och hennes nye man, stadsläkaren Gösta Göthlin, skulle bila runt i England och studera engelska bostäder. Gösta Göthlin var hälsovårdsinspektör så de delade intresset för bra och hälsosamma bostäder. Björn hade lovat att skicka brev till dem i Salisbury. Men det kom inget brev.
Ingrids svåger Axel hade tagit med sig kusinerna Björn och Lennart på andjakt i Forsnäs.
Då tog Björn med sig Ingrids livsfarliga bössa. När han gick ur roddbåten vid strandlinjen avlossades plötsligt ett skott. Troligen hade hanen på bössan fastnat. Skottet träffade Björn igenom kindbenet och ena ögat.
Björns yngre kusin Lennart höll honom i sin famn tills de vuxna kom till platsen.
Björn dog den 1 augusti 1934.
Ingrid Wallberg och Gösta Göthlin efterlystes i England via radion.
”Vilket under frambrakte den rättrådiga, överseende, milda, storsinta Björn ur allt detta mörker.”
Ingrid tänker ofta att just denna släkt hade behövt en person som Björn.
Författare i hemlighet
Samma år som Björn föddes, lämnade Ingrid Wallberg in ett bidrag till Svenska Turistföreningens årsskrift 1917. Ingrid skrev också genom hela livet, bland annat om bostadsfrågor i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Temat för årsskriften var ”Göteborgs och Bohuslän”. Ingrids bidrag hette ”Göteborg av idag”. Ingrid pendlade hela livet mellan hårt arbete och längre sjukperioder på sjukhem och vilohem i Sverige och utomlands. Ingrids mamma Lotten var nöjd:
” Ingen kan misstänka att du skrifvit den från din säng på Ekebo.”
“Ångvisslorna pipa, vinscharna knarra, det gnisslar och dunsar av lossning och lastning, och hammarslagen ge sitt jämna ackomanjemang./../en mäktig känsla av mänsklig dådkraft och pulserande liv, som alltid en storhamn ger./../ I regndiset visar staden en av sina personligaste sidor och ingalunda den sämsta.”
En fin bild av Göteborg. Men roligare är det här: Ingrid Wallberg skrev relationsnoveller under pseudonym. För har ni hört talas om en Isak Lindäng? Jag gör en sökning i författarlexikonet på nätet och där är han!
Lindäng, Isak
Penibla historier och andra. Av Isak Lindäng. Sthlm 1921.
Ingrid Wallberg blev Isak Lindäng.
”Han” skrev relationsnoveller av det mer vågade slaget.
Och förläggaren Thorsten Laurin på Norstedt & Söner korresponderade med Ingrid Wallberg i hemliga kuvert – där han adresserade försändelserna till en viss ”Arkitekt Carl Ingemar”.
Fru Ingrid Lilienberg, Göteborg.
Som vi dels finna innehållet väl vågat för Norstedt & Söners förlag, så får vi nog under alla omständigheter tänka oss boken utgiven på vårt dotterbolag Ljus.
Björn och Ingrid Wallberg vilar vid Örgryte gamla kyrka. Gravstenen är formgiven av Ingrid Wallberg själv, som ett pussel av kalkstenar.
Litteratur: Anne Brügge (2020), ”Ingrid Wallberg - arkitekt och funktionalist” (Balkong förlag)
Läs första avsnittet om Ingrid Wallberg:
GP Historia - essä av Marie Steen: Ingrid Wallberg, arkitekten, del 1 | Göteborgs-Posten
Läs mer: Besök vår undersajt GP Historia
